Jag fått af mamma ett vackert lam,
Och mitt det riktigt skall vara.
Se, blott hur vänligt hon kommer fram.
Min muntra, lekande Klara.

Och ofta äter hon ur min hand,
Och ser på mig så förtroligt,
Och springa sedan vi kapp ibland
Då ha vi båda så roligt.

Af Klaras snöhvita ull jag skall
Ock snart mig lära att sticka
Små varma strumpor, blir vintern kall,
Åt någon barfota flicka.

Så skola Klara och jag då bli
Till någon glädje för andra,
Och lyckan ligger ju deruti
Att vägen tjenande vandra!