Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Diamantmakaren
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berätta för er. Och det kommer att kännas som en tröst,
att få meddela sig med någon. Jag har verkligen en
stor affär i mina händer — en mycket stor affär. Men
just nu är det bekymmersamt. Saken är den... jag
tillverkar diamanter.»
»Jag förmodar, att ni för tillfället är utan arbete», sade jag.
»Jag är sjuk av att ej bliva trodd», sade han otåligt,
och i det han plötsligt knäppte upp sin dåliga rock, drog
han fram en liten lärftspåse, som hängde på ett snöre om
hans hals. Ur denna framtog han en rund, brun sten.
»Jag undrar», sade han, »om ni är nog kunnig för att veta,
vad detta är.» Han räckte den till mig.
Nu förhåller det sig så, att jag omkring ett år använt
min lediga tid att taga en vetenskaplig grad i London, så
att jag har en ytlig kännedom om fysik och mineralogi.
Stenen var icke olik en oslipad diamant av det mörkare
slaget, ehuru mycket för stor, i det den var nästan så
stor som min tumända. Jag tog den och såg, att den
hade formen av en regelbunden oktaëder med buktiga
ytor som den dyrbaraste av alla stenar. Jag tog fram
min pennkniv och försökte skava på den — förgäves. I
det jag lutade mig fram mot gaslyktan prövade jag
stenen på glaset till min klocka och åstadkom med största
lätthet en vit linie tvärs över glaset.
Jag betraktade min interlokutör med växande nyfikenhet.
»Den är verkligen ganska lik en diamant. Men i så
fall en jätte bland diamanter. Varifrån har ni fått den?»
»Jag säger ju, att jag tillverkat den. Lämna den
tillbaka till mig.»
Han lade den skyndsamt på dess plats och knäppte
igen rocken.
»Jag säljer den åt er för hundra pund», viskade han ivrigt.
Vid detta väcktes på nytt min misstänksamhet.
Stenen kunde, när allt kom omkring vara av det nästan lika
hårda ämnet korúnd med en tillfällig likhet med
diamanten till formen. Eller om det nu var en diamant, hur
hade han kommit över den, och varför skulle han bjuda ut
den för hundra pund?
Vi sågo in i varandras ögon. Han föreföll ivrig, men
ärligt ivrig. I det ögonblicket trodde jag, att det var en
diamant, som han sökte sälja.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
