Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Genom ett fönster
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Detta var prövande för mig», sade Bailey.
Över vattnet rådde en fullkomlig stillhet. Alla de sju
männen hade åter gått nedför strömmen, troligtvis för
att få en båt och följa efter.
Fem minuter förgingo — tio minuter. Då kom en
bogserångare med två pråmar uppför floden.
Besättningskarlarna på dessa intogo ställningar, som liknade deras,
vilka icke se något ovanligt eller märkvärdigt vare sig
på jorden, vattnet eller himlen. Tydligen hade
händelsernas förlopp flyttats utom synhåll från floden. Jakten
hade troligtvis gått inåt bokskogen bakom huset.
»Det är hårt», sade Bailey. »Att få vara med om
förloppet så långt, och sedan icke ha någon utsikt att få se
avslutningen. Det är verkligen grymt för en sjuk man.»
Han hörde steg i trappan bakom sig och då han
vände sig ditåt, såg han dörren öppnas. Mrs Green
trädde in och satte sig flämtande. Hon hade fortfarande
hatten på huvudet, börsen i handen och sin lilla bruna korg
på armen. »Ack i alla mina dar!» sade hon och lät
Bailey föreställa sig det övriga.
»Tag litet whisky och vatten, mrs Green, och berätta
vad ni vet», sade Bailey.
Sedan hon smuttat litet på drycken, började hon återfå
sin talförmåga.
En av de svarta stackrarna hos Fitzgibbons hade blivit
sinnesförvirrad och sprang omkring med en stor kniv och
stack ihjäl folk. Han hade dödat en betjänt, och stuckit
underhovmästaren och nästan skurit armen av en herre,
som var ute på båtfärd.
»Han sprang omkring med en dolk», sade Bailey. »Det
tänkte jag just.»
Och han hade varit gömd i skogen, medan hon gick
därigenom på hemväg från staden.
»Vad! Sprang han efter er?» frågade Bailey med en
liten antydan till munterhet i rösten.
»Nej, det var just det allra värsta», förklarade mrs
Green. Hon hade gått rakt genom skogen och icke vetat,
att han fanns där. Det var först, då hon i småskogen
mötte unga mr Fitzgibbon med bössan, som hon fick höra
något om saken. Det som tydligen mest bragt mrs Green
ur fattningen var, att hon gått miste om en anledning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
