Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Tionde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
mer, som voro i behov därav. Jag använder med
avsikt ordet desperat, ty dessa nedbrutna, hemlösa
stackare riskerade att bli genomvåta i förhoppning om att
förtjäna till en sängplats; de flesta av dem fingo
regnbyn utan att få någon säng efteråt.
Att driva omkring en regnvädersnatt med våta
kläder, i synnerhet då man i förväg är försvagad genom
brist på mat, är kanske den hårdaste pärs en människa
någonsin kan bli utsatt för. Jag har, vid gott hull och
varmt påklädd, rest en hel dag i trakter, där
termometern visade minus 76 grader Fahrenheit — det var
uppe i Klondike — och fastän jag led, var det dock ett
intet mot att "bära fanan" en natt på Londons gator,
när man är hungrig, tunt klädd och våt inpå bara
skinnet.
Då teaterpubliken försvunnit, blevo gatorna öde och
tysta. Man såg bara den allestädes närvarande polisen,
som lät sin lykta lysa på gatudörrarna och i gångar,
samt några män, kvinnor och pojkar, vilka sökte skydd
mot storm och regn genom att trycka sig tätt intill
husväggarna.
Endast Picadilly var inte så öde som de andra
gatorna, ty trottoarerna livades här upp av elegant
klädda damer utan sällskap; det var just arbetet att få
sällskap, som var det upplivande momentet. Vid tretiden
hade den sista av kvinnorna försvunnit och gatan var
öde.
Efter klockan halv två avlöstes det ihållande regnet
av skurar. De hemlösa kröpo fram från sina skjul och
gingo fram och tillbaka för att få blodet att cirkulera.
89
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
