Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 24. Tjufvarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Hvad säger han då?» frågade Dyrk orolig.
»Det är onödigt att tala om det än», sade
länsmannen. »Han kan berätta det själf, då ni träffas i
fängelset.»
Länsmannen gick ut och frågade doktorn, om
han trodde, att de där karlarna kunde gå in till
staden.
Doktorn sade, att de skulle väl kunna gå men att
det kunde bli farligt efteråt, emedan de blifvit skadade
i hufvudet. Länsmannen var bekymrad, ty ehuru
han icke just hyste någon medömkan med fångarna,
ville han icke låta dem lida onödigtvis.
Henriks far erbjöd sig att låta spänna för en
vagn, hvilket erbjudande länsmannen med tacksamhet
emottog.
För säkerhets skull skaffade han ett par soldater
till bevakning och band fast tjufvarna i vagnen.
Själf red han bredvid, och det dröjde icke länge,
innan de voro borta.
Jag stannade ensam utanför byggningen och
betade samt väntade otåligt, att mina små husbönder
skulle komma, ty jag hoppades, att nu skulle man
ha förlåtit min förra elakhet.
När det blef full dager och alla hade klädt sig
och ätit frukost, kom en stor skara utrusande på
gräsplanen. Det var barnen. Alla sprungo de till mig
och kappades om att smeka mig. Men bland alla
smekningarna voro lille Jakobs allra vänligast.
»Snälla Cadichon», sade han, »jag var så ledsen
öfver att du sprungit din väg. Hvad jag håller
utaf dig!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
