Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 22. Straffet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
»Ja, det skola vi visst», utropade alla barnen på
en gång.
»Stackars August», sade Margreta, »tänk, om han
skulle dö ändå!»
»Då skulle hans stackars pappa blifva utom sig
af sorg», sade Camilla, »ty han har intet annat barn.»
»Men hvar är Jakob?» sade Margreta.
»Han var här alldeles nyss», sade Camilla, »han
har säkert gått in.»
Men han hade icke gått in, stackars barn, utan
han låg på knä i ett hörn, med hufvudet gömdt i
händerna och grät. Och det var jag, som var skuld
till August sjukdom, hans fars förskräckliga oro och
slutligen min käre lille Jakobs sorg! Denna tanke
gjorde mig ledsen, och jag sade mig själf, att jag icke
borde hafva hämnats Medor.
»Hvad godt har han haft utaf att August blef
kastad ned i gropen?» frågade jag mig. »Har icke
jag lika väl förlorat honom? Och min hämnd har
ju icke tjänat till annat än att göra mig fruktad och
afskydd?»
Jag inväntade med otålighet följande dag för att
erhålla underrättelser om August. Dessa fick jag i
första hand, ty Jakob och Ludvig spände mig för
den lilla vagnen för att åka dit. Då vi kommo fram,
mötte vi ett bud, som gick att hämta läkaren och
som sade, att August hade haft en svår natt och nyss
fått ett anfall af konvulsioner, som skrämt hans far.
Jakob och Ludvig inväntade läkaren, som snart kom
och lofvade dem underrättelser, innan han gick sin väg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
