Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 6. Nya öden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
jag var icke god den tiden, som ni ser. — Jag insåg
ej, huru orätt det är att undandraga sig sina plikter.
Jag hade upptäckt, att midt i den beteshage, där jag
tillbringade nätterna, var en djup grop, full af ris
och kvistar. Då den tid nalkades, vid hvilken man
vanligen hämtade mig för att spänna mig för kärran,
kröp jag helt sakta ner i gropen och gömde mig så
väl under det skräp, hvarmed den var uppfylld, att
ingen kunde se mig. Jag hade ej legat där länge, då
jag hörde drängen ropa på mig och söka mig öfver
allt. Efter en stund återvände han till gården; därpå
hörde jag min husbonde ropa på sin hustru och säga
åt folket att söka mig.
»Hon måste kommit ut genom häcken», sade en.
»Hur är det möjligt — där finns icke något hål»,
sade en annan.
»Någon har väl ställt grinden öppen», sade min
husbonde. »Hon är väl någonstädes i grannskapet;
långt borta kan hon inte vara. Fort, skynda er; tiden
går, och vi komma för sent till staden.»
Alla sprungo; man sökte mig på ängen, i skogen,
på fältet; jag skrattade för mig själf i mitt hål. De
stackars människorna återkommo andfådda,
utmattade, drypande af svett. Bonden svor och grälade,
sade, att någon måste ha stulit mig, och lät slutligen
spänna för en af hästarna, med hvilken han afreste
vid mycket dåligt lynne. När allt åter var tyst och
hvar och en återvändt till sitt arbete, kröp jag
sakteligen fram, sprang till andra ändan af hagen och
började skrika af alla krafter. Alla störtade ut, högst
förvånade öfver att se mig. De smekte och klappade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
