Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 10. Sköna Hamnar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Har ja svure falskt för de, va?
Hon stönade lite, armen brände och plågade
henne, smärtan for igenom den med hastiga ryck
som stynget av en nål med en knutig tråd efter sig.
— När du svor för me, att du var oskyldig i
Snabbastinas död.
— Nej, så fan, dundrade han, om Stina svor jag
inte falskt. Jag tror I ä galna alla mänsker! Kunne
inte jag ha haft rå å betala fem kronor i månan
för barnet, äss de vatt mitt, hellre än å ö den likesta
flickan i hela Lycke härad, för de va hon. Men
ungen va nu inte min, och det var därför hon ville
ble å met. För hon va glaast ve me utå alla kara
hon hade hatt å megöra, tillade han med en klang
av stolthet i stämman. Och det var denna stolthet
över att vara föredragen av den stackars lilla
bygdeskökan, som övertygade Hanna om att han var
utan skuld i hennes död. Hon trodde honom nu lika
fast som den gången, då han svor på hennes
bibel.
— Jag vet nog att du och hela socknen tro, att
hon fe bå bamet å giftet å me, tillade han
bekräftande. Men liaväl är det lögn, å det ja sär, är sant.
— Men vem gjore at då?
— Ja, äss du kunne ta reda på det åt me, sade
Frånse, med en vass blick. Hon ville allri sä me
vem de nu var, som va far te barnet, ifall hon nu
visste det, och inte heller vem de va som hjälpte
henne me giftet. För hon visste ju, att jag skulle
slätt ihjäl an. Jag har gissat på varenda karl jag
känner: Simelius och Magnus och hin och Liljelund.
382
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
