Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 8. Lågan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Ja-så, sade hon långsamt och besviket,
go-afton då, det var inget annat.
— Vem är det du spörjer efter? frågade Frånse
med en brodd av hån i rösten.
— Densamme, som du tänkte på, när du fe så
brått ut efter me, svarade hon i trött ton.
— Vad vekommer det de, om han kommet
eller ej ?
— Bättre jag fråga vad de vekommer de?
De växlade ännu några frågor och svar i samma
art, så gick hon förbi honom och in i huset genom
verandan.
Detta var ett våldsamt fall från den glädje hon
erfarit, då hon i en av de båda karlarna på skjutsen
trott sig igenkänna Magnus. Nu fanns det intet hopp
mer, tyckte hon. Nu var fristen utlupen, kom han
inte i kväll, betydde det, att han ingenting kunde
göra för att hjälpa sig själv. Nu hade han ingen
annan att lita till, ingen som frågade efter hur det
gick för honom, mer än hon, Hanna. Anders Petter
satt och läste i Guds ord med samma lugn som han
gjorde för sex veckor sen, då hon besökte honom,
och Lydia Liljelund, som borde ha tagit itu med
mannen och brevet, hade blivit alldeles galen och
frågade inte efter Magnus mer än det som aldrig
var. Hon hade dränkt unga herr Liljelund, katten,
nu var det ett ömkligt liv därnere över denna katt,
och den som hade övertaget var Liljelund,
säkerligen med Frånse bakom. Men hon själv då, vad
hade hon åstadkommit den här tiden? Ingenting.
När fröken Lena efter någon tid visat henne en
336
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
