Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 7. Egypten och Kanaan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
tror en kunde pina ut det av Liljelund åtminstone,
kräket.
— Den som ska göra det, det skulle vara
länsman, sade Anders Petter. Jag är för gammal,
Hanna, mig är ingen rädd för mer.
— I tycke då, att jag skulle gå te länsman med
saken, I tycker det? sade hon långsamt med stark
betoning. Hon såg framför sig liksom in i något,
och det tycktes som om tanken var henne på
engång fruktad och förtrogen. Jag trodde väl ändå,
att I kunde ha nån bättre hjälp att ge me. I lova
engång för snart tie år sen, att jag skulle få komma
te er och få ett gott råd.
— Nå, varför var inte det ett gott råd? frågade
Anders Petter.
De sågo under ett par andetag varandra in i
ögonen. En rodnad steg upp under hennes svagt
ljusbruna hud.
— Vet I inte det, I som är så sluer te å räkna
ut at? Hennes röst fick en vild övergiven
främmande klang. Begriper I inte, hur det skulle ble för
me, om jag angav Frånse och gav länsman en ända
av våran härva att nysta på? Kan I neka? I tier
ju som om I aldrig haft mål i mun. I sitter här i
godan ro med barn och barnbarn och inget otalt
varken med Gud eller länsman Sjölin och är färdig
att välsigna me, om jag bara vill göra den lilla
småsaken att gå te länsman för att hjälpa min nästa
och läsekamrat och störta me och barna i olycka
för hela livet. Hon skrattade. I tro visst på allvar,
att jag tänker görat. För se Åsahanna, hon är i
326
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
