Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 4. Consummatum est
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
Framme vid sängen stodo en man och en kvinna.
Hanna tyckte inte det var underligt att se sig själv,
men nog var det märkligt, att varken Frånse eller
hon tycktes höra hur den döende skriade och ropade,
ändå han mödade sig, att ådrorna sprungo, och det
sipprade blod ur mungipan lik tobakssaft.
— Mänsker, höre I inte? Mänsker, så sant I
själva vill ha fred på er yttersta stund, så göre
som jag sär och kalla hit prästen. Jag vill ha
nattvarden och syndaförlåtelse, nä Frånse lille, jag Ska
inget sä, som kan göra de nåt, jag ska ta vart eviga
smul på me, som sant är, ti, käring, om dina
dyng-grepa därborta, som sant är, bara du låt han få
komma. Men varför svara du inte, Frånse? Du är
väl inte blen lomhörder? Det är inga tider att
förlora, ska jag sä er, det vet jag väl bäst själv. Jag
känner hur själen lagar se te å flytta. Nå, Hanna
då, som alltid har vatt go ve me. .. han ville
fortsätta, men orkade inte, han endast päste och kiftade,
men ögonen stodo lika onaturligt stora och blå,
samlande det liv som fanns kvar i en enda vanmäktig,
ångestfull begäran.
Vad gjorde kvinnan vid sängen? Ingenting? Jo,
se hon rycker mannen i rocken, så mycket gör hon
och viskar tyst en undran, om det kunde vara
farligt att lova hämta prästen?
Men då svarar Frånse: Detnöttarinteatt
beme, för jag har sagt nej, och jag gör
at a 11 ri. Här ska ingen komma in te far, förrän
han är tråt.
286
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
