Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - II - 1. Branden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ÅSA-HANNA
— Vad sär du, har jag ett jämnt lynne?
— Ja, för farmor är jämnt sinter.
— Nu kommer far, skrek Adam. Hon tog upp
Katrina Johanna i famnen och kramade henne, så
skyndade hon ut. Minuten efter satt hon i
fram-sätet och gav märren ett rapp, så att hon satte i väg
över gården.
— Far varligt fram med kräket! ropade Frånse.
— Jag har lärt å köra utå de, svarade hon för
att äntligen ge litet av sin förargelse luft. Frånse
brukade ligga som en hästskojare utefter vägarna.
Det bar redan från början så starkt uppför hela
vägen, att inte ens tio eldsvådor skulle kunnat
övertyga märren om nödvändigheten att gå annat än
fot för fot. Hanna satt och stirrade framför sig
på vägen, som krökte sig som en mask i
uppförsbranten mellan de höga stengärdena. Hon väntade
att möta någon, som kunde berätta nyheter, men
ingen syntes till. För resten behövde hon inte höra
det för att ändå vara säker, att det var
födelsehemmet, som brann. Hon var så säker därpå, att
hon föreställde sig hur allt gått till från början till
slut. I detta granna torkevädret hade naturligtvis
hela huset varit ute och tagit in höet, själva mor,
stackaren, hade varit med på sin födelsedag. Och
så hade far legat där och rökt i sängen och råkat
tända på i halmen.
Hade jag bara gjort mig ledig från alla bestyren
därhemma och rest upp till mor, då hade ju detta
inte behövt inträffa, tänkte hon. Hon genomfors av
en snabb övergående rysning i medvetandet att vara
198
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
