Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 1. Ormen och S:t Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMEN OCH S :T MIKAEL
förut, nu kom ett häftigt vindkast. Det for en
ryckning genom ormen, och i samma ögonblick
slingrade han sig om mannen som om en trädstam i
urskogen och klämde till. Ljudlöst stöp den olycklige
ner från taket, han var död. Men ormen ringlade
bort över marknadsbacken.
Käringarna vände för att ränna. Till närmaste
hus bara och så dörren igen, att ormen inte svalde
dem. En pinnakäring, det vore något för en boa
constrictor. Den lilla flickan hade släppt sitt rädda
tag med handen, och de hade glömt henne. Men när
de nu vände, fingo de se barnet ligga för fötterna,
vit i ansiktet med blå läppar.
— Herra i himmelens tron, skreko de, ongen har
svimlat.
De sågo sig vettskrämda omkring, men lugnade
sig, ty ormjakten av tjuvar och knivskärare och
klockbytare och kreaturshandlare störtade åt
motsatt håll med beväringen i spetsen. Men böjd över
den döde mannen stod Snabben.
I detsamma kom Efraim på Åsen springande mot
dem, med en härold av spritångor.
— Har årmen gjort flickan någe? skrek han, är
det årmen? är det årmen? Hör I inte, förbannade
pinnakadetter?
Men han fick svar på tal, så han teg. Skulle han
skälla di för förbannade pinnakadetter, som tatt
hand om ongen hans, när han ble borta i timmavis
för att fylla se me brännvin? Kara hade då allri
vatt bätter, snarare sämmer än di andra osjäliga
djuren, det kunde den vittna som för sina synder
IS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
