Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - I - 1. Ormen och S:t Mikael
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ORMEN OCH S :T MIKAEL
Si en ska allti viska me såna, så klara en se. Sen
har vi alltid vatt liasom närmare bekanta, å han tar
allri mina ben. Nä, den som har tatt di är nog en
som behöva di.
— Jo, jag tycker du viska du! puttrade den feta
och såg sig omkring. Ska vi gå nu ett bete, jag
är så kaffetörstig, så jag kan knappt bärga me.
Den lilla flickan blev förskräckt. Här hade hon
nu tänkt sig att stå bredvid kantinerna, till dess att
far kom tillbaka, men inte tordes hon vara här
ensam med en sådan frestelse, å så desse grove
årmarna så nära.
— Moster, sade hon, användande sig av det
finaste tilltalsord hon visste: Moster!
Gumman med de fem benen vände sig om:
— Vad gapar ongen efter? frågade hon, men
bevektes av de bruna bedjande ögonen.
—■ Jag känner Snabben med, berättade flickan,
ban är vår sockenbo, å jag har sprungit förbi hans
stuga, när jag skulle ner te handelsbon. Där är ett
sånt väsen.
— Jaså! sade den magra. Vad är du för en tös,
å varför står du här å stampar på en plätt?
— Jag heter Katrina Johanna på Åsen, svarade
flickan. Jag skulle stå här te far kom. Men säg,
moster, kostar det något å titta ett tag i koffern?
Den feta började skratta med full hals.
— Tolvskilling titten, sade hon.
— Jaså, sade Katrina Johanna, med en suck,
då får det vara. Kan moster sä me, som är bekant
9
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
