Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjömanslif
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag sålde nämligen mitt skinn till tysken någon tid efter
min hyra på det norska fartyget, men jag fick ingen
anledning att rosa bytet.
Ett godt dussin kommo vi till konsulatet, men vårt antal
blef snart reduceradt till summa tre. Hvad »däuveln» skall
jag med allt detta folket att göra, var kaptenens första
hälsning. En var för ung, en annan för gammal, och en tredje
hade seglat så länge med engelsmän, att han ej dög för ett
tyskt fartyg o. s. v. Kaptenens räddhåga för engelska
papper gjorde oss genast litet misstänksamma och vi sökte
därför göra oss så noga som möjligt underrättade om
arbetsförhållandena ombord. Endast med motvilja beviljades oss detta
emellertid, och då vi begärde aft få mönstringsvillkoren
öfver-satta till engelska för att klart kunna fatta dem, blef
skepparen topprasande och sade nu på sin »rena plattyska», att
hin kunde ta oss allesammans, som voro misstänksamma
mot honom. Ändtligen fingo vi det dock öfversatt, men
matlistan, den fingo vi ej se, ty hade vi fått se den, hade
nog ingen af oss gått ombord på tyska barken Maria.
Redan första dagen fingo vi också prof på tysk
matordning. På morgonen kl. 6 kaffe, knallar och det mest härskna
smör jag någonsin smakat. Frukost samma elände.
Middagen kom, och nu fingo vi ändtligen ett mål »sluring»*
* Saltsoppa.
och kött, dock hvarken det ena eller det andra att skryta
af. Till kväll hade vi öfverlefvorna från middagen, en smula
uppvärmda. Vi sågo nu hvar skon klämde och förstodo med
ens, att vi råkat i en »svältkasse». Redan dagen därefter
gingo vi till sjös.
Som maten de följande dagarne var ganska bra, började
vi snart trifvas bättre. Hade vi blott haft litet socker till
kaffet och teet, hade allt varit bra, ty att dricka dessa
de-kokter »rena», det var svårt nog, hälst som de oftast voro svaga
och hade en utpräglad diskvattensmak. Så gick en vecka.
Befälet var ingenting att anmärka mot, ej häller mot arbetet.
Kom så stiltje, och nu begynte ett halande, som räckte
dygnet igenom. Någon vind kunde knappast märkas, men
brassas och vändas skulle det dock hvarannan minut. Händerna
ledo svårt häraf, men det värsta var dock, att det stränga
arbetet framkallade en alltför strykande aptit. Ett mål om
dagen kan möjligen gå an för den, som ingenting gör, men
för en kroppsarbetare förslår det emellertid ej, och mer än
ett mål kan man ej säga att vi fingo för dagen. Till frukost
hade vi ju den där kaffedekokten och till kväll det beska,
nästan odrickbara teet och öfverlefvorna från middagen. Dessa
voro dock vanligen ringa, ty det var endast sällan våra skrikande
magar kände sig nöjda, förrän de fått sig hela dygnets
ranson anförtrodda. Det var också några verkligen hårda da-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
