Säj, fanns dä i väla en freskere kär
än Släggere-Gösta!
Ja säjer: gu trösta
den krôpp, som hans väldie näfve kom när.

Ja glömmer fäll allri på »Pärmess» en gång,
när Mjölnere-Pelle,
den vildeste sälle,
feck stryk åtå Gösta, fastän han va lång.

På dansera sprang han hvar evlie kväll
å löfte på klacken
å sparke i backen
å Lena sprang ätter å ban vara snäll.

Men annera tier ä kômna för Gösta,
för slagsmål å suping han rent ha mist lôsta,
å förskinn du vet, som ôm söckna han bär,
ôm söndan får vike för finere klär.

Å vecka igômen, hvar evlie dag,
så hörs ifrå smeja hans väldie slag —
men söndan då byter han slägge å stubbe
mot arbetarkommunens ordförerklubbe.