Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Folktribunen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
medborgaren i hans eget fosterland emot den andre, af den
ena samhällsklassen emot den andra eller de öfvades af en
nation emot en annan.
Förtryck, väld och orättvisor, det var den månghöfdade
drake, mot hvilken den stridbare S:t Göran drog sitt svärd.
Så blef han de förtrycktes man, det hopp, som samhällets
proletärer sågo upp till, så blef han en demokrat, en
folktribun.
Roms folktribuner ägde ingen positiv makt, men de kunde
genom sin vetorätt förhindra, att någon af plebejerna, deras
egen samhällsklass, förfördelades. De blefvo dock på så sätt
egentligen den romerska statens mäktigaste ämbetsmän. Den
svenske man, om hvilken här talas, var aldrig statens
ämbetsman, men han var det arbetande folkets, det af ett betungande
kroppens eller själens arbete upptagna småfolkets
förtroendeman, och han vakade strängt öfver dess rätt.
Till honom gingo de, som sågo sig förtryckta eller
orättvist behandlade, med sina klagomål, och han tog emot dem
alla. Han kunde alltså se med tusen ögon, höra med tusen
öron och som talman för andra förläna sina ord en särskild
vikt genom att kunna peka på det stora bevismaterial, som
strömmat till honom, på den erfarenhet, som han kommit att
besitta. På så sätt fick han också en god del af
folktribunens makt.
Och han missbrukade den aldrig. Det kunde ju hända att
han blifvit missledd, men han frambar aldrig något annat än
sin egen ärliga öfvertygelse, och han gjorde aldrig hvad han
gjorde med tanke på egen fördel.
Naturligtvis sades det äfven om honom, att han var den
han var, emedan han ville komma fram, stående »på folkets
axlar», som frasen lyder. Hans blick var alldeles tillräckligt
skarp för att den i god tid kunde ha sagt honom, att om
han ville komma fram till ära och härligheter, ämbeten och
rang, skulle han lätt kunna göra det, om han valde en
annan väg.
Hela hans lefnad jäfvar tvärtom allt tal om egennytta.
Han dog lika fattig som han var, när han trädde fram i det
offentliga lifvet. Och med det rastlösa arbete, som upptog
så många tiotal år af hans lif, och det enkla lefnadssätt
han förde, skulle denna fattigdom öfver hufvud icke varit
möjlig, om han alltid beräknat pekuniär ersättning för sitt
arbete.
Han dog fattig, och hans lön blef aldrig af materiel art.
Knappt något af hvad som skattas högt utaf denna världens
goda syntes ha blifvit honom beskärdt. Hälsan ägde han
icke häller. Många af hans senaste lefnadsår voro fyllda af
kroppsliga lidanden. Den hand, som fört pennan för att fylla
otaliga pappersark med hans bästa tankar, den värkte sönder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
