Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Arbetarens son
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Arbetarens son.
Fabrikspipan hvisslar. Dagens arbete är ändadt.
Genom verkstadens vidöppna portar strömma
arbetarskarorna ut. Den nyfallna snön, som nyss låg blänkande
hvit i skenet från verkstadsgårdens båglampor, skymmes i ett
ögonblick af den myllrande svarta skaran.
När planen åter är tom, äro de vanliga stigarna mot
hemmen upptrampade och skarpt markerade mot det hvita
snötäcket genom affallet från gjuteriarbetarnas sotiga
arbetsdräkt.
På stora landsvägen midt emot verkstadsportarna posterar
en ensam man. När arbetarskarorna gå förbi honom, är det
många, som hälsa honom. De ha icke sett honom på länge,
men de känna honom sedan gammalt, och de veta dessutom,
att det är han, som i kväll skall hålla föredrag i
diskussionsföreningen i Folkets hus.
Den ensamme, som stämt möte med föreningens
föreståndare, hade sitt föräldrahem i en af fabrikens arbetarbostäder
och har många af sina jämnåriga lekkamrater kvar i fabrikens
tjänst. Själf är han nyss blifven lektor i den närliggande
stadens gymnasium.
Nu kommer den man, på hvilken han väntat, och lektorns
mjuka skrifvarfingrar klämmas som i ett skrufstäd af den
groflemmade snickarförmannens valkiga hand.
— Se där. Välkommen! Du är punktlig — ja, för jag
säger väl du nu som förr — — —
— Naturligtvis, farbror! Skulle min salig fars bästa vän
bli främmande för mig? Jag hoppas, att alla mina gamla
vänner här ta emot mig som förr i världen. Men jag såg
nog, hur många af mina stallbröder från pojkåren hälsade
mig mera vördnadsfullt än kamratligt.
De började promenaden mot snickarens hem.
— Du har ju heller inte varit här på några år, inte sedan
far och mor dog. Men nu kommer du väl oftare, sedan du
blifvit bofast så nära?
— Jag kommer, när helst ni kallar på mig. Jag trifs med
mitt lärarkall och arbetar med glädje in mitt vetande hos
mina pojkar i skolsalarna, men än gladare känner jag mig,
då jag får stå på katedern inför de män och kvinnor, som
redan alla valt kroppsarbetet till sin lifsuppgift, men därför
inte glömma, att de ha en själ att fostra.
— Ja, alla våra sammankomster äro nu så talrikt besökta.
Och mer och mer blir det, både ungdom och äldre. Fast vi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Sat Dec 9 02:54:16 2023
(aronsson)
(diff)
(history)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/arbson/0050.html
