Arbetets herravälde / Engelsk-amerikanska handelsförhållanden (1910) Author: Andrew Carnegie Translator: Frigga Carlberg - Tema: Americana, Business and Economy, Railroads Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

ENGELSK-AMERIKANSKA HANDELSFÖRHÅLLANDEN

(Ur ett tal i »The Chamber of Commerce», Halifax, Sept. 1900)

Kontrasten mellan de två ländernas kommersiella metoder. Den roll tariffen spelar i handeln. Tulltariff i Förenta staterna — frihandel i Storbritannien, en jämförelse mellan resultaten.

PÅ tröskeln till denna stora fråga möta vi det alltid lika nya diskussionsämnet: frihandel versus protektionism. Det finns endast ett slags frihandel, men det finns två slags protektionism. Först: det britiska slaget, och så det amerikanska, mycket olika, i sanning, såväl i teori som praktik. Protektionism i Britannien betyder helt enkelt, att folkets föda skall beständigt fördyras för konsumenten och följaktligen jordens värde beständigt och artificiellt höjas. Den amerikanska uppfattningen af protektionism är den, som föresväfvade Mill. Den ansluter sig till Adam Smiths lära, att målet, som bör eftersträfvas, är riklig tillgång på en artikel till billigaste pris under fritt varuutbyte. Han förlorar aldrig konsumenten ur sikte. Om vi ha skäl att tro, att ett lands resurser endast behöfva utvecklas för att åstadkomma bättre och billigare tillgång på en artikel, än något annat land vore i stånd till, så tro vi med Adam Smith, att det kan ibland vara klokt att betala denna artikel dyrare för en tid, om slutet blir en större marknad. Adam Smith var ingen vild doginatiker i frihandelsfrågan; han har tvärtom uttalat som sin mening, att han lika väl kunde vänta ett Utopien på jorden som en genomförd frihandel, t. o. m. i Britannien. Och

114

när det gällde ändringar i lagliga bestämmelser, hade han alltid en punkt klar: att de måste ske varsamt och utan allvarlig skada för handeln, sådan den är. Här äro två exempel, som belysa skillnaden mellan protektionism i England och Amerika. Under unionskriget sårades och retades amerikanska folket af den fientlighet, som visades, icke af britiska folket, utan af britiska regeringen. Amerikanarna beslöto att inskränka bruket af engelska produkter så mycket som möjligt och i synnerhet att göra sig oberoende af deras järn- och ståltillförsel, krigets senor, synnerligast som de af Englands fientliga hållning och byggandet af Alabama icke voro lika säkra som — tack vare försynen! — de nu äro, att krig mellan de två länderna icke kan uppstå. Orätt, tillfogad nationer eller folk, medför alltid vedergällning, och hvarje framkallad fiende är en fara, som när som helst kan explodera. Alabama gaf oss trettio års oafbruten protektionism och sätter oss i stånd att öfversvämina England med vårt stål. Regeringen frågade fabrikanterna huru stor tull, som fordrades för att förmå dem att börja det nya företaget att tillverka stål. Dittills hade vi icke drifvit denna rörelse med vidare framgång. Trettio procent begärdes och erhölls. Alla känna till resultatet. Amerikanska nationen har billigare stål än någon annan, icke ens den britiska undantagen, och förser en stor del af världen med denna vara. Amerika är utan all motsägelse det land, som nu står främst i fråga om ståltillverkning. Nu tro vi att tillfälligt tullskydd, sedermera reduceradt till en fjärdedel af dess första utsträckning, är till fullo försvaradt. Tag det andra fallet: de bästa männen inom hvarje nation måste alltid sträfva efter att befordra nationens materiella framsteg genom att införa nya arbetsområden, och det ansågs, att genom lämpligt tullskydd under någon tid skulle Unionen kunna fylla landets behof af socker billigare än att taga det från utlandet. Men detta experiment misslyckades fullständigt. Vi hade

115

begått ett misstag, tullen afskaffades, och socker blef åter fritt. I det ena fallet var tullskydd fördelaktigt, i det andra icke. Jag tror att, som det gått i Förenta staterna, kan det också komma att gå i andra länder. Hvarje nation vill försöka att inom egna gränser tillverka en artikel, som lofvar bli billigare och bättre, än när den tages utifrån, och vi måste tåligt afvakta resultatet af dessa försök. Alldeles som Förenta staterna afskaffade sockertullen, så tror jag att andra nationer skola ansluta sig till den amerikanska uppfattningen i tullfrågan, att det är oklokt med permanent tullskydd och att en nation, som försöker vinna fördel genom ständig beskattning af en artikel, är lik en man, som försöker lyfta sig genom att dra sig i håret. Ehuru jag är teoretiskt öfvertygad om att det ibland kan vara klokt af en ung nation att insätta kapital och intelligens på experiment i nya förvärfsgrenar, hvilket alltid är förenadt med särskild risk, så är jag icke desto mindre en anhängare af Adam Smiths lära, att önskemålet måste vara fritt varuutbyte mellan alla världens nationer, endast underkastade behofvet af inkomst; men denna inkomstfråga är af vikt.

Ni kommer ihåg att Mr. Chamberlain en gång svärmade för en »Zollverein» i hela britiska riket; ni skulle ha frihandel inom dess gränser, liksom vi ha inom Unionens fyrtiofem stater, hvilket vid första påseende förefaller att vara en lysande idé. Men efter öfverläggning med kolonisterna vid jubileet tillkännagaf Mr. Chamberlain, att han icke kunde förmås att vidröra ämnet med tång. Det är godt när en statsman ändrar mening, då han finner den oriktig. Britiska kolonierna inse att de måste taga största delen af sin inkomst af tull på importerade varor, och därför tycktes en »Zollverein» vara olämplig. Äfven andra hinder föreligga. Förenta staterna ökar till exempel tullen på fint raffineradt socker med en summa motsvarande den hvarmed hvilken som helst annan nation söker

116

uppmuntra produktionen — detta anses icke vara mera än rättvist mot våra egna sockerfabrikanter.

Därför är det för närvarande troligt, att nödvändigheten af inkomster och olämpligheten af att anskaffa dem genom inhemsk tull tvingar britiska kolonierna att fortsätta med hög tull på importartiklar, synnerligast sådana, som kunna rubriceras som lyx — det vill säga, sådana saker, som icke användas af de många fattiga, utan af de rika. Detta är en folklig politik, och det är väl kändt hvilken stor makt »röster» äga för politikern. Samma inflytanden tror jag skola göra sig gällande i Förenta staterna. Jag känner icke till något mera inkomstbringande sätt eller något så tillfredsställande för de röstande. Det öfverraskar er kanske, men jag tror det är sant, att under vår nuvarande tariffpolitik undslipper massan af amerikanska folket faktiskt tullafgiften. De använda nästan endast — jag tror jag kan utelämna »nästan» — hemmagjorda saker: hemmagjord tobak, vin, spritdrycker och öl, hemväfda bomulls- och ylletyger, till och med siden, användbart, ehuru icke så fint som det utländska, och alla dessa artiklar äro för närvarande förvånande billiga. Jag hade nyligen ett bevis därpå. En familj i burgna omständigheter, men icke rik, reste hvarje år till England med sina fem barn för att besöka släktingar. Förut hade de sparat in resan genom att köpa kläder och andra artiklar. Frun sade, att numera köper hon ingenting i England, därför att kläder ställa sig billigare i New York. Det finns många andra bevis härpå. Vi finna att våra tjänare, som åtfölja oss på våra resor, köpa en hel del saker i New York; men var goda och kom ihåg, icke lyxartiklar afsedda för rikt folk. På dessa, hvilka vi kunna vara öfvertygade om att vår rika klass aldrig afstår ifrån, kunna vi genom höga tullar erhålla all den inkomst, som behöfs, utan att efterfrågan blir mycket minskad. Republikens förmögna klasser dra sig icke för utgifter i fråga om lyx; och fint siden, fint linne,

117

fina spetsar, finaste yllevaror, fina viner och skotsk whisky och engelskt öl räknas till våra lyxartiklar.

Lägg märke till att denna politik skall icke längre först och främst fullföljas för tullskydd, utan endast för inkomst. Äfven om protektionism som en politisk åtgärd afskaffades, är det troligt att sådana artiklar skulle bli beskattade — massorna skulle fordra det. Det är ett stort misstag att tro, att det är de få och icke de många, som yrka på tull på importerade lyxartiklar. Min åsikt är att sådana tullar icke bli afskaffade i vår tid. Det är det mest populära sättet att skaffa landet inkomster.

Det är en ny företeelse inom handeln mellan nationerna, hvilken icke bör förbigås. Det kan tagas för afgjordt att råmateriel i lyckligt lottade delar af världen nu hafva uppnått förmågan att draga till sig kapital och skicklighet, så att de som regel kunna bearbetas på platsen. De olika folkslagen utveckla öfverraskande duglighet. Indiens fattiga män och kvinnor, Mexikos peoner och Amerikas negrer ägna sig med framgång åt fabriksverksamhet. Likaså kineser och japaner. Britannien och Förenta staterna förse dem med hufvudmän för de olika företagen, och för skötandet af de automatiska maskinerna fordras ingen utpräglad skicklighet hos arbetaren. Vi kunna vänta stora förändringar af denna omständighet. Det tillkommer Britannien, länge den förnämsta och en gång enda fabriksidkande nationen af betydelse, och äfven Förenta staterna att på alla områden söka nå det högsta inom industrien. Förändringar, som närma sig revolution, kunna uppstå af denna orsak. Sir Thomas Sutherland talade nyligen till sina bolagsmän om antagligheten af att beställa ångskepp i fjärran östern. Men jag tror ändå att han först försöker att få dem i Britannien eller Amerika — det är långt att ropa ända till fjärran östern.

Fastän det ser ut som om nationerna mer och mer söka att själfva fylla sina förnämsta behof, så tror

118

jag dock, att ökningen af befolkning och rikedom, som skapar nya behof och utvidgar området för de redan befintliga, icke endast håller varuutbytet mellan nationerna kvar på dess nuvarande ståndpunkt, utan äfven ökar det i viss mån. Hur obetydlig är icke handeln på utlandet, äfven i bästa fall, mot den inhemska! Oaktadt Förenta staterna förra året (1899) exporterade fabriksvaror för åttio millioner pund (400,000,000 dollars) var det icke fullt futtiga fem procent af totalpriset på dess fabrikstillverkning, öfver 1,800 millioner. Man behöfver icke frukta, att världens behof skola minskas — Britanniens enda omsorg är att bli det land, som bäst kan fylla dem.

Så stå för närvarande de engelsk-amerikanska handelsförhållandena. I dessa tider af sekterism och partisplittring synes det vara af ytterlig vikt, att en sammanslutning af intelligenta män i hvarje centrum, — där hvarken rang, rikedom, parti eller trosbekännelse kunna utgöra hinder för medlemskap — uteslutande arbetade för sitt lands fred och välfärd, med utsträckt blick äfven till alla länders alla folk, ett broderskap, som ser det egna bästa i det gemensamma bästa. Dessa män dela icke den vanliga politikerns trånga uppfattning, som i kriget mot andra land ser en fördel för sitt eget och, fruktar jag, ser ännu klarare sin egen popularitet. För handelsnationer, sådana som Storbritannien och vår unga republik — hvilken nu börjar dela världshandeln med moderlandet — finnes ingen grad af framgång i någon del af världen, hvari de icke äga andel. Hela världen står i skuld till de nationer, som i större mån fylla deras behof. Därför är Britanniens och Amerikas största intresse: fred. Därför är det också en klok politik att uppehålla fred, ett allvarligt politiskt missgrepp att rubba den, enär vi icke kunna förstöra en annan nations välfärd utan att skada vår egen. En skenbart tillfällig vinst af andras ofärd är verkligen förlust till sist. Detta är kanske att se allt för långt in i framtiden,

119

men steg, som leda dit, böra tagas redan i våra dagar. Första steget ligger i att lämna föreställningen, att handeln följer flaggan; verkliga förhållandet är att handeln följer, dit spåret till den bästa fördelen leder. Handeln respekterar inga flaggor; det lojala Kanada köper sina »Union Jacks» i New York. Kanadas handel på republiken är tre gånger så stor som på England och större än med alla andra nationer tillsammans. Förgäfves söker någon nation politiskt eller nominellt herravälde på främmande område med afsikt att vinna fortfarande affärsförmåner under frihandel och lika lagar för alla. Den försäkrar sig om och fasthåller endast den marknad den kan bäst fylla. Att offra millioner i penningar och tusentals människolif för att erhålla politiskt öfvervälde i ett nytt landområde kan ibland vara nödvändigt i politiskt syfte, men aldrig i handelsintressen. Vi skola ha kommit ett steg framåt, när det öppet förkunnas att politisk eröfring icke är nödvändig för att eröfra ett nytt landområdes handel. Denna sanning behöfver Amerika lära sig på nytt, då hon försöker att få politisk makt öfver Filippinerna. De britiska och amerikanska intressena äro skyddade, när samma lagar gälla för alla nationer. Båda ländernas intressen rörande utländsk handel ha blifvit desamma och borde leda till samma politik: Öppen dörr och Fred — tillåtelse för alla nationer, alla folk att följa egna utvecklingslagar i fullkomlig frihet. Vi ha nyligen haft många bevis på sanningen af det gamla påståendet, att »blod är tjockare än vatten», betydligt mycket tjockare, som jag tror, mellan medlemmarna af vår egen ras. I den nu framträdande dragningen till hvarandra mellan alla engelsktalande — och allt hvad detta innebär — se vi gryningen till en ny känsla — raspatriotism; en känsla af stolthet och hängifvenhet, som den ena halfvan af rasen ger åt »Union Jack» och den andra å »Stars and Stripes» — den andra af de två flaggor, som gemensamt svaja öfver alla engelsktalande, ty

120

intet samfund, hvari vårt tungomål talas, existerar utan att lyda under en af dessa symboler. Silfverkanten på de mörka krigsmoln, hvilka tyvärr nu sväfva öfver de båda grenarna af rasen, är att krigets utgång skall ännu fastare sammanbinda de båda nationerna. Vi kunna säkert, jag tror fullkomligt säkert, antaga att mellan de två nationerna, hvilka äro ett folk, ingen skiljaktig mening någonsin kan uppstå, som icke kan afgöras i vänskap, eller att någon regering i någotdera landet skulle vara nog stark eller illasinnad att motsätta sig folkens önskan, att deras tvistigheter icke må afgöras med svärdets bittra skiljedom. Den dagen är förbi, då engelsktalande män skola uppmanas att döda hvarandra på slagfältet. Solen kommer aldrig mer att lysa öfver ett sådant skådespel. Vi ha hunnit förbi detta stadium och vändt om bladen för alltid i denna fasaväckande historia.

Hur skall framtiden gestalta sig under inflytandet af denna nya makt — raspatriotismen, som nu dagas för oss? Vår egen ras isynnerhet har anlag för den sjukdom, som kallas laudhunger. Storbritanniens röda flagga förkunnar sitt öfvervälde öfverallt i världen. Vi ha utsträckt vårt område tre tusen mil från Atlantens stränder till Stilla hafvets, från S:t Lawrence till Mexikogolfen och, ändå icke nöjda, fruktar jag, att vi följa Englands farliga exempel och annektera utländskt område. Sanningen är att vi alltför troget följt Skriftens ord, som säger oss, att de saktmodiga skola besitta jorden; och hvilket, enligt vår humorist, Mark Twain, förklarade alltsammans — vår ras är så saktmodig. I alla händelser synas vi ha skyndat oss upptäcka, att det sanna och enda säkra beviset på jordens rätta besittningstagare var — att de talade engelska.

Denna utvidgningsepok måste snart gå öfver. Det är utvecklingens lag, att hvarje land skall, om det kan, styra sig själft. Så gör Kanada; Australien håller på att förvärfva sig själfständighet, och båda ha

121

sina egna tulltariffer till och med mot Englands produkter. Sydamerikas sjutton republiker, som nyligen lydt under Spanien, äro alla oberoende under egen styrelse. Det är endast under utvecklingsperioder som aflägsna makter kunna styra och behärska ett folk, men under denna tidpunkt kunna regeringens åtgärder vara af så välsignelsebringande art, att äfven sedan det nya samhället själft öfvertagit ledningen af sina angelägenheter, blir bandet mellan moder och barn icke endast oslitet, utan starkare än någonsin förut. Kanada och Australien lämna starka bevis härpå. Genom den visa, välvilliga, fredliga och tillmötesgående politik, som följts, har inom riket skapats en raspatriotism, som hvilar på moralisk styrka, den mäktigaste af alla, som hvilar icke på lag, utan på kärlek. Britanniens framgång i sin kolonialpolitik är en af de största triumfer en nation någonsin vunnit, kanske den allra största. Endast fredliga och icke krigiska medel kunde ha åstadkommit denna seger, långt mera ärofull än en eröfring genom våldsmakt och långt varaktigare, hvilket framtiden kommer att visa.

Storbritanniens flagga svajar öfver Kanada och Australien. Genom folkets önskan äro de en del af det fast förenade hela, och nu är frågan om denna rassammanslutning skall stanna inom britiska riket eller slutligen utvecklas till ett förbundsråd för hela rasen, ledande de internationella angelägenheterna, innefattande världsfreden och låtande hvarje särskildt land sköta sig själft under egen regering, antingen det önskar en krönt eller okrönt republik. Jag beskylles för att en gång, och det var icke så längesedan, ha spått, att vår engelsktalande ras skulle en dag åter vara förenad. Här är ett lämpligt fält för vår Handelskammare att odla, ty det ligger i riktningen: frid på jorden och människorna en god vilja. För det närvarande kunna de åtminstone bruka sitt inflytande för att stärka det vänliga förhållandet och närmandet mellan de två grenarna. Jag har glömt att nämna

122

ett af de bästa, kanske det allra bästa, resultatet af vår tillfälliga tullpolitik. Det har tillfört oss många britiska yrkesidkare för att uppsätta industriella företag och sålunda utveckla våra tillgångar — Clark och Coats från Paisley, Dolan från Yorkshire, Sanderson från Sheffield och sist, men ingalunda minst, en stor skatt från Halifax. Hvem kunde begära att vi skulle öfvergifva vår tanke på protektionism, om vi lyckades fånga sådana som Firth. Vi utlämna dem icke mot en konungs lösen; vi behöfva så många vi kunna få af Halifaxkvaliteten. Närhelst våra tariffer passa, må alla taga en grundlig hämnd, komma hit öfver och glädja sig åt frihandeln i Unionens fyrtiofem nationer. Republiken uppmanar dem att komma, alla som en. Den har högsta tull på importerade ädelstenar och dyrbarheter, men dessa ovärderliga skatter gå tullfria.

Det är icke endast för sin industriella skicklighet de skulle bli värderade, utan som länkar, hvilka binda samman det gamla och det nya landet, modern och barnet. Några af firmans yngre medlemmar bli bofasta ibland oss, deras barn gifta sig med amerikanare, eller, om de besöka det gamla hemmet, ingå de förbindelser där, och den riktige engelsk-amerikanen är resultatet. Denne visar sig kanske vara den nye mannen, hvilken äger båda rasernas förtjänster och styrka och ingenderas fel och svaghet och som i alla händelser, det kunna vi vara förvissade om, skall vara den främste lärjungen i raspatriotism och arbeta för att det gemensamma medborgarskapets dag skall uppgå inom vår ras' vidtfamnande gränser.