Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
till dess att efter det fransk.tyska kriget en stark reaktion inträdde,
i det att efter det tillfälliga ekonomiska uppsvinget under och närmast
efter kriget följde de svåra krisåren 1878—79, under det att landt»
mannapartiets ofruktbara och småsinta politik lade ett förlamande
tryck på den inre utvecklingen.
Det var emellertid i början af 1860»talet, som myntproblemet på
allvar började sysselsätta de europeiska statsmännen. Ett mynt»
system grundadt uteslutande på silfver som myntfot fann icke längre
många försvarare. I forna tider ansågs den största svårigheten för
guldets antagande ligga däri, att guld ej skulle finnas i tillräcklig
mängd, men efter exploateringen af de nyupptäckta rika guldfyndig»
heterna i Kalifornien och Australien öfvervanns denna betänklighet.
Guldets företräde såsom myntmetall består — såsom A. O. Wallén»
berg framhåller — däruti, att guldet kan delas och återförenas med
mindre förlust än silfret. »Guldets inneboende värde är», säger
han,1 »omkring 15 V2 gånger så stort som silfrets, när vikt och finhet
äro desamma. Just det, att inom minsta möjliga volym och tyngd
innehålla högsta möjliga värde, utgör en myntmetalls förnämsta egen»
skap. Sedan farhågan att komma i brist på tillräckligt guld numera
blifvit helt och hållet undanröjd; så kvarstår ingen anledning, att,
då man påtagligen behöfver vidtaga en förändring, uppskjuta med
antagandet af guld såsom myntmetall till det nya myntväsendet.
Beträffande legeringen, så har erfarenheten visat, att den af nio
tiondedelar fint guld och en tiondedel koppar är den mest ända»
målsenliga såsom varande hvarken så mjuk, att prägeln snart blir
otydlig, eller så hård, att myntet hastigt genom nötning förlorar i
vikt. Det ligger en stor fördel uti att ansluta sig till en och samma
legeringsprocent, ty om legeringen är enahanda, så kunna äfven
slitna mynt emottagas efter vikt.»
A. O. Wallenberg blef, sedan han fått ögonen öppna för att silfver
icke längre dugde som myntfot, snart en varm anhängare af guldmynt»
fotens införande i Sverige, ty att den dubbla myntfoten var i princip
en förkastlig utväg hade han alldeles klart för sig. »Det låter be»
synnerligt», skrifver han,2 »om man säger, att det finns en sak, som
står bättre på en fot än på två eller flera fötter. Men man känner
1 A. O. Wallenberg, Berättelse om förhandlingarna vid den internationella
myntkonferensen i Paris 1867, Sthlm 1867, sid. 36.
2 I en artikel (tillgänglig i manuskript) med rubrik »Dubbel myntfot», förfat»
tad i början af 1880.talet.
158
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
