Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
forberedt genom Sturarnes femtioåriga arbete, och tidsförhållandena voro för
honom gynsammare än de för dem varit. Den siste unionskonungens
gräsliga dåd hade for alltid gjort unionen till en omöjlighet, då det på en gång
stegrade folkets motvilja derfor till afsky och undanryckte den det enda stöd,
som under de sista årtiondena kunnat för densamma påräknas: vissa
aristokratiska slagters intressen. Inom Sverige fans ej vidare någon, som kunde
skrifva unionens namn på sin fana, och under den närmaste framtiden be-
* ••
höfde ej ifrån Danmark några försök till dess återställande befaras. Afven
derifrån hade den siste unionskonungen blifvit fördrifven, och hans
efterträdare hade tillräckligt att göra för att trygga sin egen ställning och
be-höfde allt för väl den nya svenska regeringens understöd mot den fördrifne
konungens restaurationsplaner för att kunna tänka på att återupplifva de
gamla unionsstriderna. De hinder, som mött Sturarne vid deras försök att
upprätta en svensk regering, funnos således ej för konung Gustaf. Och om
nian tänker på hvad som eljest gjorde det for dem så svårt att göra denna
regering stark, så voro förhållandena äfven här gynsammare för deras
efterträdare. Det sekelgamla trotset bland Sveriges stormän var nu knäckt, konung
Kristierns bödelsyxa hade röjt väg bland deras led, de som återstodo voro for
svaga att bilda en sjelfstäudig makt, och-de funno sitt eget intresse fordra
att stödja och stärka den samhällsmyndighet, som deras fäder och
medbroder bekämpat och hvars bestånd ensamt kunde lemna värn ej mindre mot
de demokratiska menighetemas sjelfsvåld än mot en förnyelse af den afskydde
tyrannens regemente. Mot hierarkien, hvars stormän varit Sturarnes
farligaste motståndare, fann konung Gustaf i reformationsrörelsen en
bundsfor-vandt, som ej stått dem till buds, och på samma gång ett medel mot det
finansiela betryck, som under förflutna tider mer än något bidragit att göra
regeringsmakten svag. Men allt detta gjorde dock endast Gustafs
konunga-gerning möjlig. Att han af denna möjlighet förstod att göra en verklighet
är hans ovanskliga ära. Man kan af en menniska endast begära, att hon
skall nyttja de förhållanden, i livilka hon är satt att verka. Gör hon detta
på rätt sätt, så har hon fylt sitt lifs uppgift. Och det var detta konung
Gustaf gjorde.
Men om många af de hinder som Sturarne ej mäktat öfvervinna nu
voro undanröjda eller förminskade, så återstod dock tillräckligt mycket för
att göra konung Gustafs uppgift svår och för hvarje annan af den tidens
män omöjlig att lösa. Man får noga komma i håg, att riksforeståndarnes
ställning var af helt och hållet tillfällig natur, att de innehade sin makt så
att säga blott för dagen. Den uppgift de hade att fylla var i första hand
att värja riket mot en främmande konungs mer eller mindre tvetydiga
anspråk och tillika försvara den plats de intagit mot egenmäktiga medbroders
stämplingar. Att de i hufvudsak lyckades häruti utgör deras ära och deras
förtjenst om Sveriges rike; de hafva härigenom banat vägen för upprättandet
af en stark och fosterländsk regeringsmakt. Men längre kunde de i följd af
det tillfälliga i hela sin ställning ej sträcka sina bemödanden. Någon om-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
