Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
veta, med huru stor styrka hvarje stad villé vara konungen behjelplig; blefve
nöden stor, skulle i Småland hvar femte man, i de öfriga landskapen hvar
sjette vara färdig att draga ut; men i högsta nöd skulle hvar man vara
beredd att följa. Blefve riket anfallet öster ifrån, skulle rikets krigsmakt
samlas i Vesterås, komme angreppet vester ifrån, skulle samlingen ske i Skara, i
Vadstena deremot, om faran komme från eller genom Småland. Sistnämda stad
skulle befastas, Stockholm skulle förses med en besättning af 800 man och
borgarne i staden tillhållas att vid 40 marks böter förse sig med så mycket
lifsmedel, att staden kunde uthärda ett års belägring. Inloppen till staden
skulle skyddas genom blockhus på olika ställen i skärgården och på de
vigtigaste punktenia stängas med fasta jernkedjor. — Sådana voro de åtgärder
ständerna beslöto emot konungens löfte att »yttermera förestå dem och finna
uppå de medel och utvägar, derigenom deras hustrur, barn och alla deras
efterkommande hans benägna och goda hjerta, sinne och mening skulle hafva
att förmärka». Någon skatt beslöts icke vid denna riksdag. 1 stället finner
man, att ett halft år derefter (juli) en del af rådet med »några flere goda
män både af Östergötland och Vestergötland» beslöt och samtyckte, att
med anledning af de stora utgifterna under småländska upproret en »all—
männelig hjelpskatt» skulle öfver hela riket, undantagandes Småland,
påläggas, och denna så betydlig, att öfver hufvud hvarje skattebonde skulle betala
fyra mark och hvarje landbo två mark örtugar. Dessutom skulle hvarje
frälseman af sina arfgods gifva två lod silfver för hvaije landbo. De
närvarande tillförsågo sig, «att alla de andra kunglig majestäts råd, ridderskap och
adel med meniga riksens undersåtar skulle sig till sådan hjelp och
undsättning villiga och benägna finna låta». Beslutet skall också hafva blifvit gilladt
af hela ridderskapet och adeln »i alla landsändar» — medlemmarne af andra
samhällsklasser omtalas ej såsom tillfrågade — på samma gång som den i
Vesterås beslutna öfverenskommelsen om, huru mycket folk hvarje frälseman
skulle till konungens hjelp uppsätta, blef ingången. Att denna slöts med
adeln i de särskilda landsändarna och ej med de frälsemän som voro
närvarande vid riksdagen är ett bevis bland många på, huruledes centralisationen
i Sverige vid denna tid ännu låg i sin linda. Ett likartadt har man i
bestämmelsen, att städerna först vid nästa disting skulle afgifva svar om,
huru stor hjelp i folk de skulle kunna lemna: herredagsmännen måste först
rådgöra med sina hemmavarande medbroder; och äfven riksdagsbeslutet för
öfrigt synes hafva blifvit kringsänd t i häraden eller landskapen för att af
menigheterna gillas.
Nära en vecka innan det riksdagens beslut fattats hvarför nu är redogjordt,
den 13 januari (1544), hade ständerna samfäldt bekräftat det beslut, hvarigenom
rådet 1540 förklarade Sveriges rike för ett arfrike och konung Gustafs söner
och deras efterkommande för arfvingar till kronan. Rådets beslut behöfde deras
bekräftelse, ty i lagen stod, att ingen ny lag fick gifvas allmogen (folket) utan
dess ja och samtycke. Och då det visat sig, att konung Eristiems arfvingar
fortfarande gjorde anspråk på riket, så låg deri för konung Gustaf ett sär-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
