Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
bestämmelser om slottslofven som finnas i förläningsbrefven från de forstå
åren af hans regering; det bestämdes der, att. slottslofven skulle stå till »den
herre som riksens råd och den menige man endrägteligen samtyckte», men
det vilkoret finnes dock, att konungens arfvingar först skulle vara försäkrade
om att ej blifva tilltalade af någon som menade sig vara af konungen for*
orättad eller krafda för någon gäld, hvari konungen för kriget mot konung
Kristiem eller eljest för rikets skull kommit. Efter konungens giftermål
1531 bestämdes, att slotten skulle hållas drottningen tillhanda, till dess hon
fått sin morgongåfva, och derefter öfverlemnas åt den nyvalde konungen.
Men sedan konungens äldste son blifvit född 1533, finner man en annan
lydelse i förläningsbrefven. Det heter i ett bref af den 3 januari 1537, att
slottslofven skulle efter Gustaf hållas till hans »käre unge son högborné furste
hertig Erik och ingen annan». Ett år senare, då konungen fått ännu en
son, finner man den något dunkla bestämmelsen, att slottslofven efter Gustafs
död skulle hållas först »vår arfving högborné furste hertig Erik och sedan
de andra våra söner tillhanda, till dess de utaf förbemälde vår äldste son
hertig Erik och meniga riket med en tillbörlig underhållning försedda blifvit».
Man ser häraf, att den åtgärd som vidtogs 1540 var väl beredd. Vid
herredagen i Örebro lät Gustaf den 4 januari detta år rådet samt några af adeln
och tre biskopar förklara honom för arfkonung och att hans manliga
efterkommande, arfving efter arfving, vore rätta arfherrar till Sveriges krona
och regemente. De närvarande svuro dem på konungens blottade svärd
trohetsed och anammade derpå sakramentet. De ord med hvilka konungen
inledde den ed han förestafvade voro följande: »I namn Guds faders, Sons och
den Helige andes, afmen, och utaf deu allsmäktigste Guds gudomliga kraft
och makt, hvilken oss och alla våra konungsliga och furstliga lifsarfherrar
ifrån arfving till arfving unt och förlänt öfver eder och alla våra
undersåtar på jorden att styra och råda, utsträcka vi detta rättvisans svärd öfver
eder till ett vitnesbörd, dermed svärjen.» På ett möte i Ny Lödöse —
förmodligen blott ett landskapsmöte för Vestergötland — skall det i Örebro fattade
beslutet om arfsrätten den 10 april samma år hafva blifvit stadfäst.
Ordasättet i eden och de ceremonier som vid dess afläggande begagnades röja
tillräckligt sitt främmande ursprung. Men att sjelfva tanken på arfrikets
införande var konung Gustafs egen, behöfver man ej betvifla. Den var
naturlig hos en man, hvars uppgift var att upprätta ett stadgadt samhällsskick
och för hvars öga obestämdheten i fråga om tronföljden ej kunde undgå att
framställa sig som en hufvudsaklig orsak till den upplösning och förvirring
inom samhällsförhållandena, som före hans tid varit rådande i Sverige.
Misstroendet till Danmark och misstanken om att dess konungaätt ej uppgifvit
all tanke på att återställa den union hvars sista trådar konung Gustaf slitit
torde särskildt hafva på honom i detta fall utöfvat inflytande. Men härtill
kom utan tvifvel önskan att göra sin egen konungsliga ställning fastare och
bestämdare. Skilnaden emellan valrike och arfrike uppfattades nämligen vid
denna tid så, att en arfkonung var såsom sådan innehafvare af en större,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
