Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
för 1525 skulle användas till betalning af rikets skuld, och ett halft år
derefter fattades vid rådsmötet i Stockholm enahanda beslut rörande 1526 års
kyrko-tionde, hvarjemte bestämdes att de olika stiften skulle till samma ändamål
erlägga en summa af sammanlagdt 15 000 mark örtug. Från februari 1527 hannan
ett par exempel på att kungliga fogdar började forordnas till uppsyningsmän öfver
kloster och deras egendom; och från samma tid har man bevis för att konungen
börjat för egen del använda inkomsterna af lediga prelaturer inom domkapitlen
till hvilka han hade förslagsrätt. Huru han betraktade de privilegier kyrkans män
af ålder varit vana att innehafva, finner man deraf, att erkebiskopen i böljan af
1526 fick rätt till kungliga böter af sina landbor endast på en tid af tre år, och
att biskopen i Streugnäs (mars 1527) fick löfte om att behålla hälften af tomt- och
sakören i sin stiftsstad blott till dess utrönt blifvit, huru hans företrädare kommit
i besittning af denna rätt. Att det föredöme konungen gifvit, då han indrog
Gripsholm, ej dröjde att bära frukt, synes deraf, att han i februari 1527 måste
förbjuda en frälseman, Ture Eriksson (Bjelke), att taga gods ifrån kyrkor och pre
benden, innan han meddelat konungen hvad rätt han hade till dem. Af detta
bref framgår äfven, att, redan då konungeu vid eriksmässan 1526 var i Upsala,
öfverläggningar hållits och något beslut fattats om indragning af frälsegods som
kommit under kyrkan, ehuru vi ej nu känna något närmare om denna sak.
Ännu mera betecknande för konung Gustafs ställning till kyrkan än
allt detta var hans förfaringssätt emot de upproriska prelaterne mäster Knut
och Peder kansler. Såsom redan är nämdt, uppehöllo sig dessa sedan midten
af 1525 i Norge, och alla de bref hvari konung Gustaf af detta rikes
styresmän fordrade deras utlemnande voro till en böljan fruktlösa. De norska
herrarne voro nämligen ingalunda hans vänner. Erkebiskop Olaf i Trondhjem
kände hans benägenhet för Luthers läror och hyste alls ingen lust att för
hans hämd blottställa män som af kärlek för den gamla kyrkan fallit i hans
onåd. Dessutom var han lika som de öfriga medlemmarne af norska riksrådet
konung Gustaf gramse derför att han förhöll Norges rike Viken. Följden
häraf var, att de båda flyktingarne i stället för att utlemnas fingo skyddsbref
oj mindre af riksrådet sunnanfjälls än af erkebiskop Olaf. Äfven de
skrif-velser hvari konung Frederik på Gustafs begäran befalde de norska herrarne
att villfara hans önskningar uträttade till en början intet; men slutligen
<juli 1526) beqvämade sig erkebiskopen att utlemna den minst
komprometterade af de båda flyktingarne, mäster Knut. Genast efter sin ankomst till
Stockholm stäldes denne till rätta infor en församling bestående af fyra andliga
och sex verldsliga riksråd, domprosten i Upsala, och derjemte borgmästare och
råd i Stockholm; de förstnämde voro erkebiskopen och biskoparne i
Linköping, Skara ocli Strengnäs. Konungen uppträdde sjelf såsom åklagare. Den
anklagade sökte först försvara sig, men fann slutligen för godt att falla till
föga. Sedan konungen gått ut, tog rådet saken i öfvervägande; domslutet
lydde att den anklagade var skyldig till förräderi; rådet bad konungen
benåda den dömde, men han svarade derpå, att »sådana saker stode ej så lätt
till att öfvergifvas». Tills vidare sattes den dömde i förvar.
J
t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
