Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gustaf mer än menskligt mod, mer än den förtröstan som snillet föder.
Han behöfde den tro, som ensam höjer mebniskan öfver jordens sorg och
låter fången känna sig fri och flyktingen säker.» Och hade han den tron,
så blef han ej deri sviken.
Berättelserna om konung Kristierns grymheter i Stockholm hade ej
för-mått drifva dalkarlame till resning. De visste ej hvad de om dem skulle
tro, och de hade ej hört att någon af hans hårda handlingar varit riktad
mot allmogen. Snarare hade konungen, som var så grym mot de förnäme,
sökt med vänliga ord och handlingar vinna allmogen. Men under sin
nedresa till Danmark i slutet af 1520 och böljan af följande år var Kristiern
nog oklok att vidtaga ett par åtgärder, som omedelbart rörde bönderne och
känbart visade dem hvad det ville säga att lyda under främmande välde.
Den ena var en förordning (utfärdad i Nyköping den 10 december 1520), att
bönderne skulle utlemna sina bågar och armborst, den andra ett påbud att en
ny gärd af lifsmedel skulle utgöras. Det förra af dessa bref väckte en sådan
förbittring, att redan samma månad som det var utfardadt, innan konungen
ännu hunnit lemna Sverige, bönderne i östra Småland reste sig med en
våldsamhet så stor, att Sören Norby fann för godt att gifva konungen det rådet
att återtaga förordningen. Påbudet om gärden åter blef så mycket mera
förhatligt, som en liknande betydlig gärd hade blifvit pålagd för så kort tid
sedan, att ännu ej allt af densamma hade kommit in, då den nya utskrefs.
Det dröjde ej länge, innan ryktet om allt detta nådde dalkarlames öron.
Ungefär en vecka sedan Gustaf hade lemnat Mora ankom dit Lars
Olsson (Björnram), en ansedd och pröfvad krigsman, som hade tjenat Sten Sture
den yngre. Af honom fingo dalkarlarne bekräftelse på hvad de hört af Gustaf,
men, då ej velat tro. Och han berättade tillika om konungens nya påbud och
huruledes konung Kristiern aktade så rida sin eriksgata, att lian befalt uppresa
en galge vid hvarje länsmansgård. Då böljade dalkarlarne rädas, och en del af
dem mumlade: »Råde Gud att oss icke ångrar en gång, att vi vedersakade
Gustaf Eriksson!» Lars Olsson frågade ock efter Gustaf, och när han fått veta,
att han varit der, men fått gå ohulpen, rådde han bönderne att kalla honom
åter. »I gode män, sade han, hafven nu af den herren behof, så fram 11
dalkarlar med hela Sveriges inbyggare icke viljen slätt förderfvade och utödda
blifva.» Kort derefter kom en upländsk frälseman vid namn Inge Mikelsson.
Han gaf dalkarlarne en utförlig skildring af blodbadet och hvad som timat
under Kristierns resa genom landet till Danmark och förstod att framställa
händelserna i så gripande ordalag, att tårar brusto dalkarlarne ur ögonen.
Han sade dem ock, att rundt om i landet funnos många adelsmän som ej
velat gifva sig under de danske och ej någonsin ville göra det, utan skulle
söka värja sitt lif, så långt de kunde.
Uppskakade af dessa berättelser fruktade nu morakarlarne, att Gustaf
redan hunnit draga öfver fjället till Norge. De sände åstad en bonde vid
namn Engelbrekt med några andra snabba skidlöpare som genom natt och
dag skulle skynda genom skogen, till dess de hunne Gustaf, och bedja honom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
