Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Skördemannen, vilkens namn är död.
jag säga dig nu, medan jag kan det. Det har aldrig varit
lätt för mig att öppna mitt hjärta, men vid ett tillfälle som
detta går det ändå en smula.. . Barn lilla, jag håller av dig
som om du vore mitt eget kött och blod, och du har varit
min hjälp och min glädje alltse’n du kom till Grönkulla.
Två dagar därefter bars Matthew Cuthbert över sitt gamla
hems tröskel och bort från de åkerfält han plöjt, den frukt-
trädgård han älskat och de träd han planterat. Och sedan
gled Avonlea tillbaka i sitt vanliga ostörda lugn, och till och
med på Grönkulla kom man in i sina gamla hjulspår igen,-
arbetet sköttes, och plikterna fylldes med samma regelbun-
denhet som förr, fastän alla voro medvetna om en mycket
stor tomhet.
Anne, som aldrig förut prövat på sorgen, fann det nästan
onaturligt, att det kunde vara så — att allt kunde gå sin
jämna gång utan Matthew. Hon erfor både blygsel och sam-
vetskval, när hon märkte, att soluppgångarna bakom furorna
och de blekröda knopparna, som öppnade sig ute i trädgår-
den, gåvo henne samma starka glädjekänsla som förr — att
Dianas besök beredde henne nöje och att Dianas glada prat
och påhitt narrade henne att skratta - att, korteligen, den
sköna världen av blom och kärlek och vänskap icke förlorat
någonting av sin förmåga att tjusa hennes fantasi och värma
hennes hjärta, att livet ännu ropade henne med tusende röster.
— Men det är liksom en trolöshet mot Matthew, tycker
jag, att kunna njuta av sådant, nu när han är borta, sade hon
sorgset till fru Allan en afton, när de tillsamman gingo ute i
pastorsboställets trädgård. — Jag saknar honom så mycket —
jämt och samt — och ändå, fru Allan, finns det så mycket r
världen, som roar och intresserar mig. I dag sa’ Diana nå-
gonting lustigt, och jag började skratta. När det hade hänt,
trodde jag, att jag aldrig mera skulle kunna skratta... Och
jag liksom tycker, att jag inte borde det.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
