Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Välbeställd seminarist.
naturligtvis Diana, att ingen seminarieflicka, hur mycket jag
än tycker om henne, skulle någonsin kunna tränga ut henne,
men näst bästa vänner kan man ju alltid ha råd att skaffa
sig ... Flickan därborta med bruna ögonen och körsbärsröda
blusen tycker jag ser trevlig ut. Likaså den bleka, ljusa, som
sitter och tittar ut genom fönstret. Hon har vackert hår och
har bestämd fantasi... Dem ville jag allt bra gärna bli bekant
och god vän med. Men ännu känner jag dem inte, och de
känna inte mig och bry sig troligen alls inte om att bekanta
sig med mig... Hu, vad det är tråkigt!
Ännu tråkigare kändes det, när Anne samma kväll i
skymningen satt ensam på sitt nya rum. Hon skulle ej vara
inackorderad tillsamman med de andra Avonleaflickorna, vilka
alla hade släktingar, som godhetsfullt togo hand om dem.
Fröken Josephine Barry hade varit villig att taga emot Anne,
men hennes villa låg så långt bort från seminariet, att avstån-
det utgjorde ett hinder. Tant Josephine hade därför tagit reda
på ett inackorderingsställe och försäkrade Marilla och Matthew,
att det skulle passa Anne förträffligt.
— Inackorderingsfrun är en mycket hygglig människa,
som sett bättre dagar, berättade faster Josephine. — Hennes
man var brittisk officer, och hon är mycket noga med vad
för sorts folk hon tar i sitt hus. Anne kommer inte att göra
några olämpliga bekantskaper under hennes tak. Maten är
god, och läget är helt nära seminariet, i en tyst och stilla trakt.
Allt detta kunde nog vara mycket sant och visade sig
också vara det, men det lände Anne till föga hjälp, när det
första svåra anfallet av hemlängtan satte åt henne. Hon såg
sig melankoliskt omkring i det trånga lilla rummet med dess
smutsgrå tapeter utan en enda tavla, dess tarvliga järnsäng
och tomma bokhylla, och gråten snörde samman hennes strupe,
när hon tänkte på sitt eget lilla vita rum på Grönkulla — på
den ljuvliga stillheten och grönskan därutanför, luktärterna på
300
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
