Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Välbeställd seminarist.
thew och Marilla och deklamerade »Ungmöns ed» för dem i
köket. När Marilla betraktade det glada, själfulla ansiktet och
de behagfulla rörelserna, gingo hennes tankar tillbaka till den
första aftonen, då Anne kommit till Grönkulla, och hennes
minne frammanade en livlig bild av det underliga, förskrämda
barnet i den urvuxna gulgrå verkensklänningen och med
förtvivlan blickande ut ur de tårfyllda ögonen. Någonting
i denna hågkomst lockade fram tårar i Marillas egna ögon.
— Ack, jag har fått er att gråta med »Ungmöns ed»,
sade Anne muntert och böjde sig över Marillas stol för att
trycka en fjärilskyss mot nämnda dams kind. — Det var väl
en triumf för mig så god som någon!
— Nej, jag grät inte över ditt stycke, sade Marilla, som
aldrig skulle ha förletts att visa någon sinnesrörelse över vad
hon kallade »kling-klang» eller »rim utan reson». — Jag kunde
inte låta bli att tänka på den lilla flickan du var förr i värl-
den, Anne. Och jag nästan önskade, att du kunde ha för-
blivit den där lilla flickan, hur konstig du än var på många
vis ... Nu har du vuxit upp, och nu ska du din väg, och
du ser så stor och vuxen ut och så... olik dig i den där
klänningen, alldeles som om du inte hörde hemma i Avon-
lea... Och det kändes så vemodigt att tänka på allt det där,
förstår du.
— Marilla! — Anne satte sig ned på Marillas knä —
den hemvävda bomullsklänningen for inte illa därav! — tog
Marillas fårade ansikte mellan sina händer och blickade all-
varligt och ömt in i hennes ögon. — Jag är inte ett dugg
förändrad — inte i grund och botten. Jag är bara som ett
träd, som har kvistats och fått litet lummigare krona... Mitt
verkliga jag — det härinne — det är nog detsamma. Det
gör alldeles detsamma vart jag tar vägen eller hur mycket jag
förändras utvändigt, i mitt hjärta skall jag alltid förbli er lilla
297
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
