Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett romantiskt äventyr.
Detta visste ej Anne, men hon behövde ej lång tid för
att förstå, att hon befann sig i stor fara. Med den fart, som
vattnet rusade in, skulle ekan fyllas och sjunka, innan den
hann driva in i den lilla bukten invid udden. Var voro årorna?
Naturligtvis kvarlämnade på bryggan.
Anne gav till ett andlöst litet skrik, som ingen människa
hörde; hon var blek ända ut på läpparna, men förlorade ej
sin självbehärskning. Det fanns en utsikt till räddning —
en enda.
- Jag var så gränslöst rädd, berättade hon för fru Al-
lan dagen därpå, och det var som om hela år gått om, me-
dan ekan drev nedåt bron och vattnet i den steg för vartenda
ögonblick. Jag bad, fru Allan, ja, jag bad så inneiligt, men
jag blundade ipte med ögonen, för jag visste, att det enda
sätt, varpå Gud kunde rädda mig, var att Han lät båten driva
så nära intill bropelarna, att jag kunde gripa tag uti och klättra
upp på någon utav dem. De där pelarna äro ju bara gamla
trädstammar, men det finns fullt med knöligheter och utskju-
tande stumpar efter grenar på dem. Jag måste ha ögonen
noga med mig, och någon riktigt fin och vacker bön gav jag
mig inte ro att bedja - men tänk att Gud hörde mig ändå,
för båten drev rakt på en av de mellersta pelarna och blev
sittande där så länge, att jag nätt och jämt hann kasta scha-
len och pianoduken över min axel och klättra upp på en
stor knölighet invid trädstammen. Och där satt jag sedan;
halkig och otrevlig var den, och jag kunde varken komma
upp eller ned — det gällde bara att av alla krafter söka hålla
mig fast och vänta på, att någon skulle få syn på mig
från land.
Ekan drev sedan vidare förbi bron och sjönk snart mitt
i floden. Ruby, Jane och Diana, som redan stodo och vän-
tade på den vid den nedre udden, sågo den försvinna inför
sina ögon och tvivlade ej en sekund på, att Anne sjunkit till-
- 242
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
