Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Det var dock icke han, utan en helt annan person
hvilken först, när han nämnde Willners namn, vände
dennes ögon till sig.
»Jag tror att det är herr vaktmästaren,» sade målaren;
»mycket välkommen ifall herrn kommer för att helsa på.»
»Jag har bara infunnit mig, för att underrätta herrn,
att han nu kan gå härifrån när som helst!» svarade
vaktmästaren.
»Härifrån?» utropade Willner, på det högsta öfverraskad,
och sprang upp från sin plats. »Är det verkligen sannt det,
eller skämtar herrn bara?»
»Det är verkligen sannt; herrns skuld — expenser och
alltihop — är nu betaldt.»
»Utaf hvem? Är han kanske ännu qvar härnere?»
»Han har redan gått för en qvart sen, och hans namn
har jag lofvat att inte tala om.»
»Må Gud välsigna honom, hvem han är! Emellertid
skall jag nu inte dröja här en minut längre.»
Willner gick härmed att taga ett kort farväl af den
stackars gråhårsmannen, hvilken dervid häftigt tryckte hans
hand och hjerligt lyckönskade honom till den återvunna
friheten.
Ja! målaren var åter fri, och såsom nu hade det ännu
aldrig smakat honom att få komma ut. »Men hvem har
hjelpt mig härifrån?» frågade han sig sjelf, när han nu
vände den förhatliga Sjuttifyran ryggen. »Anna? Tänk, om
det skulle vara Anna!»
Och ju mer han tänkte härpå, destomer öfvertygad blef
han, att det var hon, som skaffat honom friheten åter. Men
huru hon förmått detta, var honom omöjligt att förklara.
Emellertid styrde han hastigt sina steg bortåt
Göthgatan, kom derifrån in på sina vanliga smågator; och stod
omsider med klappande hjerta utanför den bostad, till
hvilken han ej på lång tid kännt en sådan längtan som nu.
Man hade redan tändt ljus derinne, och Willner smög
sig på tå in i förstugan, för att så mycket mer öfverraska
sina vänner.
Och nu öppnade han hastigt dörren till deras rum,
men blef, vid den anblick, som härifrån mötte honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
