Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sidor ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hela denna förklaring af Landaler var ej annat än en
dikt; ty rätta förhållandet var det, att han sjelf i egen
person ej hållit sig för god att i flera bostäder vid slutet
af Holländarevägen och Trädgårds-Tvärgränd göra
förfrågningar både om fru Alin och hennes skyddsling. Emellertid
fann Willner dessa uppgifter ganska rimliga, och samtalet
öfvergick derföre snart åter till affärerna.
»Jag hoppas,» sade Landaler då’ slutligen, »att den
der lapprisumman inte kommer att ställa dig i någon
förlägenhet; ty det har alls inte varit min mening. Jag må
ha hvilka fel som helst — intrigant och hämndgirig har
jag dock aldrig varit».
Mannen var dock båda delarne.
»Afven jag hoppas, att jag reder mig från saken,»
svarade målaren, »ehuru krafvet knappast kunde komma
olägligare än nu. Det visste du nog också, lika väl som
jag; ty, det är inte längre än sen i förrgår, som jag sade
dig, att jag på nästa fjorton dagar knappt vet hvar jag
skall få pengar till behofvena för dagen och således ännu
mindre några tjugu banco till skulders betalande».
»Jag kom verkligen inte ihåg det,» ursäktade sig
Landaler; »men du kan ju begära en åtta, fjorton dagars
anstånd om tisdag».
»Det måste jag göra».
Härmed slutade man talet om affärerna, och Willner
gick åter till sitt staffli.
Målaren arbetade temligen flitigt hela veckan igenom;
men några penningar hade ännu följande tisdag icke
influtit, och det blef således ett tvång att gå upp i
slottskansliet och begära anstånd.
Morgonen af denna dag var Landaler ännu hemma,
då det led till den tid, att Willner borde gå upp i
slottskansliet, och han gick då med en viss oro fram och åter
i sitt rum, och sågs till och med då och då vända örat
lyssnande utåt förstugan, som om han väntat något besök.
Vi må dock nämna, att detta skedde så oförmärkt, att
målaren, som ännu höll sig i det inre rummet, ej kunde ge
akt derpå.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
