Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
866 BARBERINE
och när jag vägrade att bliva en annans maka, trodde jag
mig vara uppriktig mot dig och mot mitt samvete. Men
varför är jag så svag? Ack, jag kan icke längre bedja!“
Så kommer Perdican, och de båda barnen, som lekt med
kärleken, förstå nu, att det gäller allvar. Vi ha varit van-
sinniga — säger han — vi älska varandra. Ja — svarar
hon — vi älska varandra! Gud, som betraktar oss, skall
icke vredgas. Han vill, att jag älskar dig, och sedan femton
år har han vetat detta. De falla i varandras armar. Men
så hör man bakom altaret ett skri — det är den stackars
Rosette, som dolt sig där och hört allt. Camille skyndar
till henne, och Perdican faller på knä vid altaret: “O, min
Gud, gör mig icke till en mördare! Vi ha varit två dår-
aktiga barn, och vi ha lekt med livet och med döden. Men
vårt hjärta är rent. Rättvise Gud, döda icke Rosette. Jag
skall skaffa henne en man, jag skall bota mitt fel, hon är
ung, hon skall bli rik, hon skall bli lycklig! O, Gud, gör
icke detta! Du kan ännu välsigna fyra av dina barn.“ Så
vänder Camille tillbaka: “Nåväl Camille, hur är det?“ “Hon
är död! Farväl Perdican!“
Vad är detta underbara stycke? Är det en tragedi? Eller
är det ett lustspel? Man vet det icke. Det spelar i ro-
mantikens rike, i ingen tid och i intet land, gestalterna röra
sig liksom i menuettens takt, man leker den gamla, utnötta
leken med kärleken, men så stryker en kall fläkt från verk-
lighetens värld genom sagoriket, och det hela slutar i en
dissonans. Cette vie — säger Perdican i den sista scenen
— “est elle-même un si pénible rêve! Pourquoi encore y
mêler les nôtres?“ Det hela verkar också såsom en dröm,
i vilken vemodet till sist tar överhand, men en dröm, som
det dock varit ljuvt att få drömma.
På samma höga ståndpunkt står Musset i de följande
komedierna. Tyvärr förbjuder mig utrymmet att lika utför-
ligt referera dem. La Quenouille de Barberine, som skrevs
1835, behandlar en gammal medeltidssaga, något i stil med
den i Shaksperes Cymbeline. Greve Ulric reser från sitt
slott, där han kvarlämnar sin maka Barberine, och vid hovet
ingår han ett oförsiktigt vad med en ung ädling Astolphe,
att denne ej skall kunna förföra Barberine. Det lyckas
heller icke. När Barberine fått klart för sig hans avsikter,
beslutar hon att skämta med junkern, stämmer ett möte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
