Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Musset
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
LA COUPE ET LES LÈVRES 833
bland huvudmotiven i kåseriet har Musset fått från Hoff-
manns förut av mig omtalade fantasi över Mozarts Don
Juan, mannen, som alla kvinnor måste älska, som ilar från
den ena till den andra, ständigt gäckad, därför att han
trådde efter “un être impossible, qui n’existait pas“. Med
honom befryndad är Hassan, hjälten i Mussets dikt:
Ce que Don Juan aimait, Hassan l’aimait peut-être;
Ce que Don Juan cherchait, Hassan n’y croyait pas.
Detta är ju en Byronpose. Men kåseriet är onekligen
ganska spirituellt. Ty Musset hade verkligen en egenskap,
som eljes var sällsynt hos romantikerna. Han hade esprit.
Av de tyska romantikerna var det knappt någon mer än
Hoffmann, av de engelska endast Byron, av fransmännen
framför allt Musset, som hade denna egenskap — Hugo var
alldeles blottad därpå. Men hos Musset gör den sig särskilt
gällande i komedierna, ty för den poetiska berättelsen låg
knappast hans begåvning.
Även dramat La Coupe et les Lèvres är blott en Byron-
imitation. Det är alldeles tydligt Byrons Manfred, som är
dess förebild — det röjer sig redan i sceneriet, som är
alplandskapet. Men även av Goethes Faust märker man
några inslag. Hjälten, Frank, är den romantiska över-
människan, mannen med de kolossala måtten, som trår
efter livets fullhet, men som ständigt genomskådar intig-
heten i alla de livssfärer, i vilka han kastas in, som är
självisk, förfallen till utsvävningar och brott, men dock
med evighetsmärket på sin panna. Då han till sist höjer
sig till en ren kärlek, kommer bakslaget från hans forna
liv, och han går under. Det starkt romantiska och excen-
triska femaktsdramat har onekligen flera vackra partier,
men det kan ej hjälpas, att det hela verkar såsom en imi-
tation, och en imitation, som alls ej låg för Mussets be-
gåvning. Han var ingen djup natur, och något Faust-
drama kunde han icke skriva.
Sig själv är han däremot i det tredje stycket: A quoi
rêvent les jeunes filles. Mellan detta och Les Marrons du
feu hade han för Odéon skrivit komedien La Nuit véni-
tienne, som alldeles gjorde fiasko — egendomligt nog, ty
det är icke ett dåligt drama. Men möjligen berodde miss-
lyckandet därpå, att Musset ej haft Hugos omtänksamhet
Schlick. Alim, litteraturhistoria. VI. 53
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
