Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Mérimée
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
818 MÊBIMÈES NOVELLE«
Tamango den ende överlevande. En engelsk fregatt får då
tag i spökskeppet, tar Tamango ombord och för honom till
Jamaika. Enär han tagits från ett slavskepp, fick han friheten
och blev pukslagare vid ett engelskt regemente, “lärde sig
några ord engelska, men talade föga. I ersättning drack
han dess mera, rhum och tafia, och dog på sjukhuset av en
lunginflammation“ — så slutar novellen, kallt och lugnt,
utan att pennan synes hava darrat i Mérimées hand.
I de tre andra berättelserna framträder romantikern föga,
utan snarare realisten. Högst synes mig den korta skild-
ringen av stormningen av en skans stå. Den är totalt fri
från alla fraser, vill exakt söka teckna det militära känslo-
livet under en drabbning och slutar med en svordom, som
likväl klingar nästan som en marseillaise. La Partie de
trictrac har till hjälte en sjöofficer, som en gång spelat
falskt och som andligen förintas av den skamkänsla, som
förföljer honom. Le Vase étrusque, som av många, bl. a.
Brandes, betraktas som Mérimées bästa, behandlar en kär-
lekshistoria inom den mondäna världen, utan tvivel psyko-
logiskt fint. Den skrevs 1830, och detta år betecknar en
vändpunkt i Mérimées författarverksamhet. Han stod nu
på höjden av sitt rykte. Le Cénacle hade öppnat sina portar
för den unge romantikern, och han var en av de få ut-
valde, som där fick höra Victor Hugo läsa upp Hernani.
Men samtidigt hade han blivit ett salongslejon, liksom
Byron särskilt beundrad av damerna, åt vilka han även
flitigt ägnade sin hyllning — på hans tämligen talrika för-
bindelser skall jag här icke gå in, då de icke synas hava
haft någon betydelse för hans författarskap. 1830 företog
han en resa till Spanien, i vilket land han särskilt för-
älskat sig. Men medan han studerade dess folkliv, in-
träffade julirevolutionen i Paris, och genom denna kastades
Mérimée in på ämbetsmannabanan. Utan att intressera sig
för politiken hade han alltid varit liberal, nu hade hans
meningsfränder segrat, och en av dessa, d’Argout, som
blev minister, gjorde honom till sin kabinettschef. Sedan
han några år tjänstgjort i olika departement, blev han 1833
utnämnd till inspecteur général des monuments historiques.
Såsom sådan var han ytterst flitig och intressad. Men
ämbetsgöromålen och icke minst sällskapslivet drogo honom
från litteraturen, och det nu följande decenniet, från 1830, är
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
