Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Högromantiken - Företalet till Cromwell
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75 8 VERSEN OCH TRAGEDIEN
utan de karakteristiska, dem, som giva lokalfärg. Och. hans
drama måste vara på vers. Man har klandrat versen i vissa
franska tragedier. Men man har haft orätt. Man hade i
stället bort klandra versifikatörerna, dem, som använt denna
form, men icke själva formen, arbetarne, ej verktyget. Ver-
sen är en optisk företeelse och passar därför för det klassiska
perspektivet. Men icke den gamla versen, utan “un vers
libre, franc, loyal, osant tout dire sans pruderie“, en vers,
som osökt går över från komedi till tragedi, från det sublima
till det groteska, inspirerad och sann, en vers, som förstår
att, då så kräves, bryta cæsuren för att häva alexandrinens
enformighet, som ej bävar tillbaka för enjambements, men
är undergiven rimmet, “cette esclave reine, cette suprême
grâce de notre poésie, ce générateur de notre mètre“. Prosan
har alls icke samma resurser. Dess vingar äro ej lika
kraftiga. Några yrka visserligen på ett drama, som är lik-
som Shaksperes både på vers och på prosa. Det sättet har
ju sina fördelar. Men till sist är detta en sekundär fråga.
Ett arbete bör bedömas icke efter dess form, utan efter dess
inre värde. Vare sig man använder vers eller prosa, bör
denna likväl vara korrekt. 1800-talets franska är icke längre
1700-talets, lika litet som 1600-talets var det föregående
seklets. Varje århundrades språk, taget för sig, är be-
undransvärt, emedan det är originellt. Men i det ögonblick,
då man fixerar språket, dräper man det. Och detta är
orsaken till, att det språk, som en viss litterär skola i våra
dagar använder, är ett dött språk.
Efter detta övergår Hugo till att särskilt tala om Crom-
well och själva programmet är slut. Den del, för vilken
jag sist redogjort, är onekligen den viktigaste. I den första
satsen, att konsten ej kan avbilda hela naturen, utan måste
välja ut vissa sidor ur mångfalden, kommer han Boileau
ofantligt nära, men skiljer sig från denne däri, att Boileau
vill, att vi skola efterbilda naturen, blott där denna är
rationell, ej i dess aberrationer, ty dessa äro avvikelser från
naturen. Romantikern Hugo vill däremot hava dessa aberra-
tioner med för att få fram det karakteristiska, och här hava vi
onekligen en skillnad mellan klassisk och romantisk poesi.
Men nytt var ju icke heller detta. Viktigare är hans för-
svar för versen, ty genom detta räddade han det franska
dramats idealitet. Angreppen på versen voro gamla och gå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
