Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Frankrikes litteratur - Emigrantlitteraturen - Chateaubriands skrifter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BENÉ 661
sedermera av Mémoires d’outre-tombe fann, var detta Chateau-
briands eget, och René och självbiografien stämma på de
flesta punkter. Då René begärde att bliva upptagen i indian-
stammen, hade Chactas frågat honom om hans föregående
öden, men René hade svarat: “Indian! Mitt liv är utan
äventyr, och Renés hjärta kan ej berättas.“ Sedan mot-
tager han ett brev från Frankrike med underrättelse om
systerns död, och då yppar han för Chactas och Père Souël
sitt livs hemlighet. I Le Génie du Christianisme inledes
berättelsen med några ord: “Då René kom till Les Natchez
hade han för att foga sig efter indianernas seder blivit
nödsakad att taga en hustru, men han levde icke samman
med henne. Drömmande och sorgbunden fördjupade han
sig i skogarna, tillbringade där ensam hela dagar och före-
föll såsom en vilde bland vildarna. Utom med Chactas och
Père Souël hade han ingen beröring med människor.“ Det
är anslaget; sedan följer hans berättelse, som man torde
jämföra med Chateaubriands biografi. Jag meddelar den i
ett starkt sammandrag: Jag hade en bror, som min far
älskade, emedan han var den äldste, och jag blev uppfostrad
av främlingar. Men höstarna tillbringade jag på det gamla
fäderneslottet, som var beläget mitt i en skog i en avlägsen
provins. Rädd och försagd inför min far slöt jag mig till
min några år äldre syster Amélie, som med mig hade lika
smak och lika tycken. Så dog vår far, och vi nödgades
lämna fädernehemmet, som nu blivit min äldre brors egen-
dom. Jag och Amélie flyttade till några äldre släktingar,
och det blev fråga om min levnadsbana. Amélie talade
ofta vid mig om klosterlivets lycka, hon sade, att jag var
det enda band, som höll henne kvar vid världen, och därvid
såg hon sorgset på mig. Av dessa samtal blev mitt hjärta
rört, och jag riktade ofta mina steg till ett närbeläget
kloster och började tänka på att där söka en tillflykt undan
världen. Jag ser det ännu framför mig, när månen belyste
korsgångens pelare och kastade deras skuggoi’ på den mot-
satta muren. Jag stannade för att betrakta korset, som
betecknade de dödas bostad, och gräset, som växte mellan
gravstenarna. Men antingen det nu var av min naturs
obeständighet eller av några fördomar mot munklivet, ändrade
jag plan och beslöt att begiva mig ut på resor. Då jag
sade farväl till min syster, tryckte hon mig till sitt bröst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
