Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Byron och hans grupp - Childe Harolds fortsättning och Manfred
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
CHILDE HAKOLD 505
flykten aldrig skulle få se, och med en dylik tillskrift slutar
han sången. Den litteraturhistoriska kritiken sätter dessa
båda sånger mycket högt — kanske med rätta, men för min
del har jag icke fullt kunnat instämma i det beröm, man
slösat på dem. Byron vill här skildra de olika ställen han
sett, och samtidigt vill han uttala sig om de politiska och
sociala förhållandena i Europa. Men någon större skarp-
blick röjer han knappast. Han är en radikal, som hånar
ned den reaktion, som under den heliga alliansens förklädnad
ville förkväva Europa: Vi, som kuvat ett lejon — utropar
han, då han står på slagfältet vid Waterloo — skola vi ge
vår hyllning åt vargar, skola vi böja knä vid troner? Ännu
starkare kommer denna politiska radikalism fram, då han
talar om Italiens förnedring under främlingsoket. Men något
nytt var ju detta icke, och någon större originalitet röjer
Byron knappast, ty inom politiken var han — såsom även
en Byronbeundrare som Brandes medgiver — en ohjälplig
dilettant. Märkvärdigt nog röjer han här heller ingen för-
måga att karaktärisera de städer och landskap, han genom-
reste. Han får aldrig fram deras egendomliga fysionomi,
även där ämnet är så tacksamt som Venedig, Elorens och
Rom. I de flesta fall nöjer han sig med några tämligen
allmänna fraser och sysselsätter sig här i stället med de
historiska minnena och de personligheter, vilkas namn äro
förbundna med platsen — med Rousseau, Voltaire, Dante,
Petrarca, Tasso, o. s. v. Men karaktäristiken är ytlig och
konventionell, och Byrons brist på djupare bildning röjer
sig därför här ganska starkt. Även hans konstomdömen
äro tämligen grunda. Det betydande i dessa Childe Harolds-
sånger ligger på ett annat område, i de personliga inblickar
de giva i Byrons eget själsliv, i hans hat, i hans kärlek,
hans övergivenhet och hans begär att trotsa. Bland de
vackraste äro de strofer, som han ägnat sin syster:
Det finns ett hjärta, sä som förr är sagt,
Som var med bättre band än kyrkans fäst
Vid hans, och stark var denna kärleks makt
Och ren och öppen, fast ej vigd av präst.
Ännu mera känsliga och vackra äro de strofer, som han
riktat till sin dotter:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
