Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Englands litteratur - Walter Scott och Moore - Waverleys föregångare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
BADCLIFFE. LEWIS 439
Den, som närmast fortsatte Walpoles roman, var Clara
Reeve, vilken sökte förena Walpoles romantik med Richard-
sons sentimentalitet. Den förres intresse för en historisk
tidsfärg träder här dock tillbaka för den andra huvudpunkten
på hans program: det övernaturliga, spöken, drömmar och
under. Hos hennes efterföljare Anne Radcliffe förtunnas
ytterligare det historiska elementet, och till det övernaturliga
sällar sig här en annan form av skräck: boven, som frossar i
nedrigheter. Det uppgives att hennes romaner skrivits utan
något nämnvärt inflytande från Tyskland, men på 1790-talet
började man i varje fall att till engelska översätta tyska
skräckromaner och skräckdramer, till vilkas kategori man ock
med en viss rätt kunde räkna Die Räuber (översatt 1792)
Götz (1799) och Der Geisterseher (1795). Rinaldo Rinaldini
översattes 1800, Abellino 1805. Den, som med säkerhet
tagit starka intryck av denna skräckromantik, är Matthew
Gregory Lewis, vars roman The Monk kom ut 1795. Det
betydelsefulla i denna så underhaltiga roman är, att därmed
kommer Sturm und Drangs övermänniska in också i den
engelska litteraturen, mannen med de starka lidelserna, som
han hänsynslöst följer, som därför faller allt djupare och
djupare, men som likväl äger något demoniskt storslaget,
tjusande i sitt väsen. För Walter Scott har denna typ ej
haft någon betydelse — därtill var han till hela sin natur
allt för sund — men dess mera har den betytt för Byron,
som här fått uppslaget till den hjälte, som i så många
variationer uppträder i hans berättande dikter. Från skräck-
romanen har Walter Scott över huvud blott fått en enda
impuls: den historiska miljöen. Men dels var denna i de
yngre romanerna mycket litet framträdande, dels var alla dessa
romanförfattares historiska bildning, även Walpoles, ytterst
bristfällig, under det att Walter Scott här kunde betraktas
såsom en verkligt lärd kännare.
De enda författare, som före Scott sökt att giva en histo-
risk miljö, voro Chatterton och Goethe i Götz von Berlichingen.
Till dem torde man möjligen med en viss rätt kunna räkna
också Defoe, vars Mémoire of a Cavalier ju kan anses såsom
en historisk roman. Men den framträder såsom en memoar,
ej såsom en roman, och stilen har ingen likhet med Walter
Scotts.
Utan överdrift torde man därför kunna säga, att Walter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
