Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - De fristående nyromantikerna - Kleist och frihetskriget
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 KLEISTS BIOGKAEI
(1820) suspenderades och att hans papper beslagtogos —
först 1840 återfick han sin plats och sina manuskript. Seder-
mera (1848) blev han medlem av det bekanta Frankfurt-
parlamentet och var året därpå med i den deputation, som
erbjöd Preussens konung den tyska kejarkronan. Först 1860
slutade han, nittioårig, sina dagar — en bland de första
kämparne för det starka och eniga Tyskland, som blev en
frukt av 1870 års krig.
Den främste, mest storslagna gestalten inom denna för-
fattargrupp, Heinrich von Kleist, fick aldrig uppleva befriel-
sens dag, men i sin diktning har han kraftigare än andra
siat om det förlovade land, han själv aldrig skulle få skåda.
Han tillhörde en gammal, adlig brandenburgisk krigar- och
godsägarsläkt, men en släkt, som trots sina anor var ut-
armad. Och det är detta, som trycker stämpeln på hans
personlighet och hans författarskap. Han föddes 1777 och
inskrevs redan vid fjorton års ålder vid ett preussiskt gardes-
regemente, vid vilket han, då han blivit tjugo år, avancerat
till löjtnant. Men den tiden var det just ingen ära att
bära preussiska epåletter, och två år därefter tog han av-
sked. I stället började han nu att studera, matematik och
filosofi — ingen lätt uppgift för en nästan medellös ung
man. Poet förefaller han vid denna tid alls icke vara, aldra
minst nyromantisk poet, snarare en torr, nästan pedantisk
natur, stramt militärisk och fantasilös. Man kan knappt
tänka sig två mera motsatta gestalter än Kleist och Fried-
rich Schlegel. Ty den förre är nästan uteslutande vilje-
människa, av samma virke som Fichte, och det var även i
den Kantska etikens skola, som han fick sin uppfostran. Då
han sedan vände sig till diktkonsten blev denna för honom
icke en fantasiens lätta, tendensfria lek, utan framför allt
handling. Lyriker i vanlig mening är han icke, ännu mindre
retoriker såsom Schiller. Hans stil är kärv, hård, men ända
igenom manlig. Likväl fanns det även i hans väsen något
av en romantiker, som kommer fram i hans starka känsla
för de hemlighetsfulla, undermedvetna krafterna i människo-
livet, också något av den kulturtrötthet, som ingår i all
romantik. I det praktiska livet hade en dylik natur, med
dess egendomliga blandning av drömmeri och vilja, svårt att
finna sig till rätta, och hans liv efter avskedet ur krigs-
tjänsten ger oss också bilden av ett oroligt famlande. Först
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
