Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyromantiken - Filosoferna - Fichte
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FICHTES BEDEN 285
jordbundne, som i jordkokan, i floden, i berget hava sitt
fädernesland, förbliva borgare i den förfallna staten. Den
solbefryndade anden måste däremot oemotståndligt dragas
dit, där ljuset är och rätten. Och med denna världsborgar-
uppfattning kunna vi slå oss till ro beträffande staternas
handlingar och öden — slå oss till ro för oss själva och
våra efterkommande ända till dagarnes ända.“
Men så inträffade det märkliga. I oktober 1806 stod
slaget vid Jena, i vilket den preussiska krigsmakten full-
komligt krossades, och i juli året därpå nödgades Fredrik
Wilhelm avsluta den skymfliga freden i Tilsit. Därmed
låg Preussen, utmattat och slaget, vid segrarens fötter. Hade
filosofen nu varit sin åsikt trogen, skulle han hava blivit
en medborgare i den stat, där “ljuset var“, och hyllat den
nye världshärskaren. Men han gjorde det icke, och i stället
vände han sig lidelsefullt mot den kosmopolitiska stat, som
Napoleon nu var i färd med att grunda. Det var förtrycket,
som väckte hans slumrande nationalkänsla till liv, och i
detta förtryck kände han nu en skranka för den mänskliga
frihet, som han satte så högt, en skranka, som det var en
plikt att nedbryta. Fichte var, som sagt, framför allt vilje-
människa, och det karaktärsfel, som syntes honom svårast,
var feghet. Och upprörande feghet var det att böja sig
för makten. Han hade lärt, att människan även med upp-
offrandet av sitt eget jag skulle sträva för släktets utveck-
ling. På denna ståndpunkt stod han fortfarande kvar, men
med en viktig förändring. Mellan individen och människo-
släktet lade han nu folket. Folket fick därigenom för honom
ett evighetens adelsmärke, blev ett moment i den stora
världsplanen och fick icke förlora sin självständighet. Lik-
som individen förut hänsynslöst skulle offra allt för släktet,
skulle han nu, om så krävdes, offra allt för sitt folk. Kam-
pen för fosterlandet blir en helig strid, en strid i det evigas
tjänst. Det var detta, som var det tändande i Fichtes nya
inlägg.
Det är för denna uppgift, som ungdomen skall fostras,
°ch uppfostran måste gå ut på att hos denna ungdom in-
gjuta en hög idealism och en järnvilja. I denna allmänna
grundsats ligger talens betydelse, och av mindre vikt är
det sätt, på vilket Fichte praktiskt utförde denna tanke.
De unga skulle genom historiska studier lära sig att älska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
