Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Schiller - Maria Stuart
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
262 TRAGIKEN I MARIA STÜART
het och slungar till sist ut några grova skymford mot henne.
Men detta är mera än Maria kan bära, hon svarar, och
båda skiljas i förbittring. Därmed är Marias öde beseglat,
och droppen, som kommer bägaren att rinna över, är ett
misslyckat mordförsök, som en av Mortimers sammansvurna
gör mot drottningen. Äter träder Leicester i förgrunden.
För att rädda sig själv — man har nämligen funnit Marias
brev till honom — anger han Mortimer, som dödar sig själv,
och därpå får han Elisabeth, som fortfarande älskar honom,
att tro, att brevet blott varit en fint, genom vilken han
upptäckt sammansvärjningen och räddat drottningens liv.
Emellertid beslutar sig Elisabeth efter en lång tvekan att
underteckna dödsdomen. Men hon gör det ej öppet och ärligt,
utan lämnar papperet till statssekreteraren Davison med så-
dana tvetydiga ord, att han ej vet, om han får lämna det
ifrån sig eller ej. Ansvaret faller således på honom, och
drottningen kan förklara sig oskyldig. Burleigh rycker dock
dödsdomen från honom, och i den femte akten skildras
Marias sista stunder, innan hon bestiger schavotten.
Här synas mig snarast bristerna först falla i ögonen. Väl
lyckas Schiller även här hålla intresset på spänn, men i
motsats mot förhållandet i Fiesco, Don Carlos och Wallen-
stein sker det genom intriger, för vilka huvudpersonen står
tämligen främmande och vilkas enda uppgift synes vara att
draga ut handlingen i fem akter. Maria Stuart hör vidare
till det slag av sorgespel, som renässansen kallade martyr-
tragedier, vilka ville väcka medlidande, och blott medlidande,
genom att framställa en oskyldig hjältes eller hjältinnas
undergång. Maria Stuart har visserligen begått ett brott —
mordet på hennes gemål Darnley och det äktenskap, hon
ingått med mördaren — men detta brott har hon både
enligt egen och andras mening försonat genom sin fången-
skap och sina andra olyckor. Och det är i varje fall icke
för detta brott, hon får vandra till schavotten, utan för sin
delaktighet i Babingtons sammansvärjning mot Elisabeth.
Men i detta avseende var hon enligt Schiller oskyldig, och
de brev, på grund av vilka hon dömts, voro förfalskade.
Hennes brott var således faktiskt hennes bättre rätt till
Englands krona. Och därtill kom ännu ett: hennes skönhet.
Det var denna, som Elisabeth minst av allt kunde tillgiva
henne, och då hon till sist i henne såg en rival om Leices-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
