Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Avslutning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
GOETHE SOM MÄNNISKA 235
själva verket tyckas de hava varit ganska vanliga, i regeln
sedesamma och tämligen oskyldiga, och hans erotik har ej
den avlägsnaste likhet med Byrons. De flesta tillhöra hans
tidigaste ungdom, tjugoårsåldern. Därefter kommo hans lång-
variga förbindelser, först med fru von Stein, sedan med
Christiane Vulpius. Men av dessa grep endast det förra
djupare in i hans själsliv. Och det svärmeri, han på ålder-
domen hade för unga damer, var mycket platoniskt.
Hans ideal i livet var jämnmått, harmoni, frihet från all
sjuklig känsla, från allt osunt grubbel, och han var en livs-
konstnär, som redan tidigt nådde detta mål, så fullständigt
som det över huvud av en människa kan nås. Det var den
egna personlighetens utbildning, som för honom var livets
mål: Höchstes Glück der Erdenkinder sei nur die Persön-
lichkeit — hade han skrivit i en nyss citerad dikt i West-
östlicher Divan. Måhända är det så. Men det kommer då an
på rikedomen i denna personlighet, och så storslagen Goethes
än var, funnos stora vidder, som lågo utanför denna. Människo-
idealet har han därför knappast nått. Ställer man emellertid
icke Bergspredikans ovillkorliga, höga etiska fordran på männi-
skorna, så måste man medgiva, att Goethe mer än de flesta fyllde
det vanliga borgerliga måttet på en icke blott intellektuellt utan
ock moraliskt betydande personlighet. I sitt liv var han visser-
ligen ingen söndagsskolegosse, men han hängav sig aldrig
åt några utsvävningar, han var en starkt sinnlig natur,
sökte aldrig att undertrycka denna natur, men han blev
aldrig liderlig. Han hade många erotiska förbindelser, men
dessa hade nästan alltid ett andligt underlag. Han bröt
dem i de flesta fall själv, men aldrig med en Don Juans
lättsinne, och brytningen skedde icke utan smärta. Han var
en plikttrogen ämbetsman, som skötte sig mer än oklander-
ligt, han nedlät sig aldrig till några intriger, förföljde
ingen, var icke hätsk, visade sig aldrig närig eller småsinnad,
och ehuru icke rik hade han alltid en ordnad ekonomi. Visser-
ligen var han ej alldeles fri från en småborgerlig, något
överdriven vördnad för förnämiteter och en viss smak för
etiketten — drag, som smakade något av parvenu. Men från
en Voltaires simpla popularitetsjakt var han fri. För plebs
hyste han en odelad ringaktning, och dess bifall var honom
likgiltigt. Få författare hava också mindre än han skrivit
för publiken. Men måhända var denna aristokrati icke blott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
