Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Tasso
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
208 INNEHÅLLET I TASSO
Prinsessans makt över Tasso, som ägnar henne skaldens
svärmiska dyrkan, är dock så stor, att han lovar att göra
allt för att vinna Antonios tillgivenhet, och då de strax
därefter träffas, går Tasso mot honom med öppna armar
och erbjuder honom sitt hjärta och sin vänskap. Men på
detta högsinnade anbud ger Antonio endast ett kyligt, så-
rande svar. Tasso söker urskulda detta och nästan tigger
om försoning, erkänner sin oerfarenhet och framhåller Anto-
nios visa världskännedom. Men Antonio icke blott avvisar
honom, utan förolämpar honom så, att Tasso, djupt sårad,
till sist utmanar honom. Då Antonio högdraget vägrar att
duellera, förlorar Tasso besinningen och drar sin värja. I
detsamma kommer Alfonso, Tasso förklarar väl anledningen
till tvisten, men Antonio nöjer sig med att hänvisa till
själva faktum: att Tasso dragit värjan i hertigens borg och
således gjort sig skyldig till ett lagbrott. Alfonso, som vis-
serligen genomskådar saken, anser sig dock skyldig att på
något sätt straffa Tasso och tillsäger honom arrest — på
eget rum och utan bevakning. Men så lindrigt detta straff
än är, känner sig Tasso fullkomligt nedbruten därav; han
hade ju den solklara rätten på sin sida, och nu hade han
stämplats såsom en förbrytare. Motsatsen är den gamla,
mellan den moraliska rätten och den abstrakta samhällslagen,
som kan låta nedrigheten triumfera.
Vid den andra aktens slut förefaller Goethe således°ännu
stå kvar på Sturm und Drangtidens ståndpunkt. A ena
sidan ynglingen med den rika, varma känslan, det öppna
sinnet, å den andra det kalla, beräknande, egoistiska sam-
hället. Kampen mellan båda har börjat, men hur Goethe
vid den första planläggningen hade tänkt sig utgången,
veta vi icke. Skulle Tasso, liksom Götz och Werther, duka
under i denna strid eller skulle snillet till sist visa sin över-
lägsenhet över etiketten och klokskapen? Man kan gissa på
bägge alternativen. Men i varje fall slog Goethe alldeles
om. Så vida — såsom jag förmodar — den ursprungliga
konceptionen tillhör den första Weimartiden, hade han se-
dan själv blivit en ledande hovman, och han kom därför
att se Antonio med helt andra ögon. Fortsättningen blir
därför en annan än man väntat. Den tredje akten inledes
med ett samtal mellan prinsessan och hennes väninna, som
därunder yttrar:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
