Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Nyhumanismen - Goethes storhetstid - Iphigenia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
204 HUMANISMEN I IPHIGENIA
här har han givit det högsta uttrycket åt sin nya världs-
åskådning.
Såsom konstverk hör Iphigenia till världslitteraturens mest
betydande. Och likväl kan det ej nekas, att en läsare —
åtminstone en läsare, som icke är tysk — känner sig kall
inför detta drama. Det är för mycket konst och för litet
liv. Iphigenia är icke dramatisk. Konflikten börjar först i
den fjärde akten, och Goethe behöver de tre första för att
förbereda den. Dessa akter utfyllas till större delen av be-
rättelser om atridernas olycksöden, men dessa långa berät-
telser äro knappt behövliga för händelseutvecklingen i Iphi-
genia, och de äro ej dramatiska. Den fjärde aktens konflikt
är heller icke vidare stark, och någon egentlig själsstrid
utkämpar Iphigenia icke. Av kvinnlig instinkt känner hon
sin plikt, och efter denna instinkt handlar hon efter blott
en lätt tvekan. Goethe står här avgjort tillbaka för Racine,
vars tragedier hela tiden hålla läsaren i en äkta dramatisk
spänning. Phèdre t. ex. skildrar hela dramat igenom en
fortsatt själskamp, som till sist fullständigt bryter ned hjält-
innan. Iphigenia däremot har icke något dylikt patos, och
hon går heller icke under. Hon är mera marmorbild, mera
gudinna än jordisk kvinna, och denna gudomliga, icke mänsk-
liga karaktär kommer fram i ett egendomligt, måhända ej
av Goethe avsett drag. Genom renheten i sin vilja avlägsnar
hon den förbannelse, som vilat över släktens övriga med-
lemmar, hon utplånar “arvsynden“, och Orestes behöver blott
komma i hennes närhet för att samvetskvalens erinnyer skola
fly. Man har häri velat se Kristi satisfactio vicaria i en
antik dräkt. Det är sant, att Goethe vid denna tid icke
längre var någon troende kristen, men omedvetet för honom
själv kan denna föreställning dock hava spelat in, och i
varje fall tillhör en dylik makt mera ett gudomligt än ett
mänskligt väsen. Men uppfattningen är samtidigt i enlig-
het med Winckelmanns. Kör honom voro de helleniska
marmorstoderna gudabilder eller bilder av en av ingen dis-
harmoni grumlad mänsklighet. En dylik gestalt är ock
Iphigenia, och hon har därför ej den “väldiga skuld“, som
Aristoteles fordrade av den tragiske hjälten och som Racines
kvinnor dock hade. Iphigenia kan ej häller väcka samma
rent mänskliga medkänsla som en Bérénice och en Phèdre,
och hon är ej, liksom Shaksperes och Racines gestalter,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
