Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Clavigo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66 INNEHÅLLET I CLAVIGO
Carlos har segrat. Var — säger han — en karl. Gå din
väg rakt fram, utan att se åt höger eller vänster, och lär
dig att inse, “att utomordentliga människor just därför äro
utomordentliga, emedan de gjort sig fria från de plikter,
som äro plikter för vanligt folk. De, vilkas uppgift är att
överskåda ett stort helt, att regera, behöva ej göra sig någon
förebråelse vid att försumma obetydliga förhållanden eller
vid att offra småsaker för det helas väl. Så gör Skaparen
i sin natur, konungen i sitt rike, och varför skulle vi icke
göra det för att bliva dem lika?“
Kraftigare än i Werther förkunnas här således en över-
människomoral, — icke densamma, icke känsloaristokratiens,
utan en annan, som sedan blev Napoleons, en moral, som
kanske icke helt och medvetet var Goethes egen, men som
dock icke var honom alldeles främmande. Den starkare
Carlos får nu makten över Clavigo, vars bättre natur en
stund kämpar mot de förslag, som Carlos gör, men som
till sist överlämnar ledningen åt vännen. Clavigo skall för
en tid hålla sig dold. Carlos skall hos regeringen anklaga
Beaumarchais, därför att han kommit till Madrid under ett
falskt namn, överfallit Clavigo och avtvingat honom den
förut omtalade förklaringen. På så sätt skall man göra sig
kvitt Marias beskyddare.
I slutet av akten få Beaumarchais och Maria genom ett
brev från den franske gesanten reda på Clavigos förräderi,
Beaumarchais måste fly, och den av lungsot lidande Maria
får ett anfall, som gör slut på hennes liv.
Den femte akten spelar utanför Marias bostad. Det är
natt och Clavigo passerar av ett misstag förbi huset, ur
vilket begravningsföljet kommer ut. Han blir nu fullkomligt
förtvivlad, störtar fram till kistan, lyfter upp doket, som
höljer den dödas anlete, och i detsamma kommer Beaumar-
chais. Då denne varsnar nidingen, drar han sin värja och
stöter den i Clavigos bröst. Och så följer avslutningen i
1700-talets “rörande“ stil. Clavigo sjunker döende ned vid
likbåren och yttrar till Beaumarchais: “Jag tackar dig, broder!
Du förenar oss!“ Och så försonas båda, Clavigo ber Carlos
att rädda Beaumarchais, fattar den dödas hand, och därpå slutar
stycket: “Jag har hennes hand, hennes kalla dödshand! Du
är min! Och tag nu denna brudgumskyss!“
Man kan förstå, att Goethes beundrare, die Stürmer und
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
