Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tysklands litteratur - Sturm und Drang - Goethe före Weimartiden - Lyrikens genombrott
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
FRIEDERIKE BRION 43
till pastorn i den några- mil från Strassburg belägna byn
Sesenheim. Då G-oethe sedan såsom gubbe i Dichtung und
Wahrheit skildrar denna episod i sitt liv, märker man, huru
Friederike Brions bild ännu underbart tjusar, men på samma
gång pinar honom, och själva den avgörande krisen går han
förbi. Han säger sig icke hava “något minne därav“, en
uppgift, som säkerligen är alldeles oriktig, ty under åratal
förföljde detta minne honom. De båda ungas första bekant-
skap gjordes i oktober 1770, då Goethe tillsammans med en
vän kom till det enkla pastorsbostället i Sesenheim, som
Goethe med sin livliga, diktande fantasi förvandlade till ett
Wakefield. Han blev genast intagen av den nittonåriga
Friederike, som till hälften var klädd i den elsassiska bond-
dräkten och som föreföll honom såsom en ung hind, då hon,
lätt och luftig, sprang över ängarna. Man märker, att hon
för honom blir ett slags symbol av das Volkslied, och redan
av det första brev, som han efter återkomsten till Strassburg
skrev till henne — det enda bevarade av korrespondensen
— finner man, att han är djupt förälskad. Vid jultiden vände
han tillbaka, och i en liten ypperlig lyrisk dikt, som han
skickade henne, drömmer han om, huru de skola sitta samman
vid spiselhärden och likt småbarn “kleine Kränzchen win-
den“. Vid fastlagen och vid påsken gjorde han nya besök,
och sin ritt till Sesenheim på påskaftonen har han skildrat
i en dikt, som i sina friska, nya naturbilder visar, att världen
nu fått en stor, originell skald:
Es schlug mein Herz — geschwind zu Pferde
Und fort, wild wie ein Held zur Schlacht!
Der Abend wiegte schon die Erde,
Und an den Bergen hing die Nacht.
Schon stand im Nebelkleid die Eiche
Wie ein gethürmter Riese da,
Wo Finsterniss aus dem Gesträuche
Mit hundert schwarzen Augen sah.
Der Mond von einem Wolkenhügel
Sah schläfrig aus dem Duft hervor;
Die Winde schwangen leise Flügel,
Umsausten schauerlich mein Ohr.
Die Nacht schuf tausend Ungeheuer —
Doch tausendfacher war mein Muth ;
Mein Geist war ein verzehrend Feuer,
Mein ganzes Herz zerfloss in Glut.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
