Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
THE MOURNING BRIDE 355
huru svårt det är att vrida tidens ur tillbaka. Ett dylikt
färgrikt renässansdrama passade ej för ett hov, som i allt
sökte bilda sig efter Ludvig XIV:s, visserligen — för
att använda Taines speglosa — som skyltmålaren imiterar
den verklige konstnären. Vårt intresse för ett drama —
säger han — beror på medkänsla, dramat är liksom ett yttre
samvete, som säger oss, vad vi äro, vad vi älska och vad
vi känna. Men vad skulle ett drama kunnat lära spelare
som Saint-Albans, försupna rucklare som Rochester, skökor
som lady Castlemaine och åldriga barn som Karl II? För
en dylik publik var Racines drama lika omöjligt och lika
obegripligt som Shakspere’s, och att det senare likväl under
en längre tid imiterades, berodde nog mest på traditionens
makt, till en del också därpå, att renässansens brutala kraft
mera stämde med tidens lynne än Racines fina och diskreta
psykologi. Under ännu några år fortsatte därför denna
epigonlitteratur, och till denna hör ock tidens mest berömda
tragedi, Congreve’s The mourning bride (1697), som dock
slutar lyckligt. Byggnaden är här visserligen klar och
redig, någon komisk bihandling förekommer ej, icke ens
något skämt, vilket möjligen kan bero på en anslutning
till det franska dramat, som så skarpt skilde på komedi och
tragedi, men huvudvikten lägges på den spännande, på över-
raskningar rika handlingen — som något påminner om
Victor Hugos dramer —, scenen växlar ofta, även inom
samma akt, och några psykologiskt fördjupade karaktärer
förekomma knappast, icke heller något av den franska trage-
diens retorik. På en punkt synes mig likväl detta drama
förebåda en strömning inom det följande århundradet, en
viss romantisk nattstämning, som då möter oss först hos
Pope i Heloisabrevet och som sedan blir allt starkare. Då
The mourning bride börjar, ljuder en dov sorgemusik, och
i viss mån tonar denna genom hela stycket. En av huvud-
scenerna spelar i ett gravvalv, flera av de följande i en
mörk fängelsehåla, och hela timbren i dramat är i stil med
detta sceneri.
Avgörande för den engelska tragediens följande utveckling
blev emellertid först den insats, som Addison gjorde med
sitt 1713 uppförda sorgespel Cato. Den oerhörda framgång,
som detta estetiskt så svaga stycke hade, berodde väl huvud-
sakligen på dess politiska innebörd, men ock därpå att man
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
