Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Den engelska restaurationens litteratur - Kavaljerernas litteratur - Le Misanthrope
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
352 DRYDENS SISTA DRAMER
att denne givit Hippolyte i Phèdre en anstrykning av galan-
ten. Han hade även insett den bristfälliga kompositionen
i de äldre dramer, han skrivit, och hans nya program var
tydligen, mer eller mindre medvetet, att förena Racines
klara komposition med Shaksperes mera individuella och
realistiska karaktärsteckning.
Att All for love emellertid ej tillerkänts det estetiska
värde, som stycket i sig självt äger, har nog berott därpå,
att det osökt inbjudit till en jämförelse med Shakspere’s
Antonius och Kleopatra. En dylik jämförelse är dock knappast
rättfärdig, ty huru mången författare kan stå sig mot Shak-
spere? Det är sant, såsom Taine och andra anmärkt, att
ämnet krympt under Drydens hand. Det, som hos Shakspere
blir en stor världshistorisk tilldragelse, vars verkningar spåras
över hela världen, sjunker här ned till en banal kärleks-
historia. Men man kan fråga: skulle ens Racine hava för-
mått att giva handlingen samma stora mått som Shakspere?
Corneille kunde det i varje fall icke, då han skrev Pompée.
Det är då knappast rättvist att anlägga en strängare mått-
stock för Dryden. I kompositionens klarhet hade han, så
engelsman han än var, kommit den franska högklassiciteten
vida närmare än Corneille i dennes senare dramer, och detta
visas ock av ett annat sorgespel, Oedipe, som han samma
år skrev, denna gång i förening med Lee. Ämnet hade
kort förut behandlats av Corneille, men för att fylla ut den
enkla handlingen hade han inlagt ett bimotiv, som faller
alldeles vid sidan av Oidipus’ egen historia, men som det
oaktat tilldrar sig nästan den största uppmärksamheten.
Även Dryden infogar ett dylikt bimotiv, men knyter det
vida bättre samman med huvudhandlingen, så att det hela
blir klarare och överskådligare än hos Corneille.
Teoretiskt framlade han sin nya åsikt i en vid denna tid
författad avhandling, On the grounds of criticism in tragedy
(1679), närmast föranledd av ett annat estetiskt inlägg,
Rymer’s The tragedies of the last age, som med utgångs-
punkt från Aristoteles fördömde hela det engelska renässans-
dramat. Dryden var väl för mycket poet att kunna ansluta
sig till detta lärda pedanteri, men ej nog djärv att alldeles
våga förkasta det. Han sökte därför en medelväg och er-
kände de engelska dramatikernas fel att bygga ett drama
på dubbla handlingar, men framhöll å den andra sidan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
