Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Perrault och klassicitetens upplösning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 3 4 FRAMÅTSKRIDANDETS IDÉ
Bevisföringen har Lanson på ett lyckligt sätt samman-
fattat i följande punkter. Den lag, som gäller för människo-
anden, är framåtskridandets. I konster, i vetenskaper hava
vi nått längre och veta mer än antiken. I följd därav böra
vi ock vara dem överlägsna i vältalighet och poesi. De
gamle voro i själva verket barn i allt; de nyare däremot
representera människoandens mogenhet, och denna allmänna
sats bestyrkes av ett studium av de litterära verken. Pascal
står över Platon. Boileau går upp mot Horatius och Juve-
nalis, och “det finnes tio gånger mera uppfinningsrikedom
i Cyrus än i Iliaden“ !
Perrault kommer här onekligen med en ny, ytterst frukt-
bärande sats: hypotesen om det mänskliga framåtskridandet,
och för att värdesätta det revolutionära i denna tanke böra
vi erinra oss, att den föregående tiden i själva verket hyllat
den rakt motsatta åsikten. De äldsta människorna hade
levat i Paradiset, således i fullkomlighetens tillstånd, men
genom syndafallet hade de drivits därifrån, och sedan hade
deras avkomlingar sjunkit allt djupare och djupare i synd.
Samma föreställning, om än i annan formulering, möter oss
även i den antika litteraturen, exempelvis hos Hesiodos, och
ständigt står forntiden i ett förklarat ljus, under det att
samtiden betraktas såsom en förfallsperiod, så hos Tacitus,
Horatius, Juvenalis och nästan alla andra. Kristendomen
och antiken voro således i denna punkt ense. Genom Perrault
och hans efterföljare under 1700- och 1800-talen blev emel-
lertid denna dogm ersatt av en annan — av hypotesen om
det ständiga framåtskridandet. Men även detta är en dogm.
Kulturmänniskan står i en mängd punkter över vilden, men
icke i alla; så t. ex. både höra och se vi sämre, och ofta
har en vinst köpts på bekostnad av en motsvarande förlust.
Vidare går utvecklingen visst icke i någon jämn kurva;
ingen kan påstå, att kulturen på Thomas ab Aquinos tid
stod högre än på Perikles’. Och till sist: därför att även
en student i våra dagar kan allt vad Eukleides kunde, t. o. m.
allt vad Newton kunde, är han därför icke någon större
matematiker.
Perraults resonemang är fullkomligt rationalistiskt, är
Cartesianismen använd på kulturhistorien. Den nya tiden
står över den gamla i uppfinningar och vetenskaper, ergo
står den högre också i poesien. Felslutet ligger i öppen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
