Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Högklassiciteten - De sista klassikerna - Fénelon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 2 8 FÉNELON SOM FÖRROMANTIKER
alls icke i tillgången på ädla metaller. Och dessutom är
jordbrukarens liv det naturenligaste och sundaste. Redan
i Télémaque finner man därför en idealskildring av detta
enkla, sederena naturfolk, som sedan skulle bliva så populärt
i 1700-talets litteratur och som till sist, med åtskilliga modi-
fikationer, går igen också i den götiska skolans forntids-
skildring.
Télémaque innehåller således uppslag till många av de idéer,
som sedan återfinnas hos 1700-talets “förromantiker“. Men
även upplysningsstidens liberaler sågo i honom en föregångs-
man — med mindre rätt, ty man fäste sig här väl uteslutande
vid hans många och skarpa utfall mot Ludvig XIV:s krigspolitik
och absolutism. I de land — säger Fénelon — där härskarens
makt är absolut, är han vanligtvis minst mäktig. Han äger
hela staten, men samtidigt förtvinar denna, åkrarna över-
givas, städerna krympa hop och handeln avstannar. Han
kan icke vara konung ensam, och i samma mån som det
folk utarmas, av vilket han skall hämta sin makt och sin
rikedom, utarmas han själv. Hans absoluta välde skaffar
honom blott lika många slavar, som han har undersåtar.
Man smickrar honom, man synes tillbedja honom, man darrar
vid hans minsta blick. Men vänta blott på revolutionen!
Vid det första anloppet störtar avgudabilden omkull, slås i
spillror och trampas under fotterna. Föraktet, hatet, alla
lidelser förena sig mot en så avskydd absolutism, och i
olyckan skall han icke finna en enda, som vill ursäkta eller
försvara honom mot hans fiender.
Detta klingar ju nästan som en profetia om den franska
revolutionen, och det var dylika satser, som slogo an på
1700-talet. Men även andra förefalla att gå i samma rikt-
ning. Så t. ex. skildrar den vise Minos en idealkonung på
detta sätt: han förmår allt över folket, men lagen förmår
allt över honom. Han har en absolut makt att göra gott,
men hans händer äro bundna, då han vill göra ont. Gudarna
hava gjort honom till konung icke för hans egen skull, utan
för folkets.
Denna statslära skiljer sig emellertid i grunden mycket
litet från Bossuets med dess patriarkaliska konungadöme och
ännu mindre från upplysningstidens upplysta despoti. Icke
ens konungarnas beroende av lagarna bör hava varit särdeles
betungande för dem, enär dessa lagar utfärdades av dem
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
